Snart har två veckors extraportion Senegalvistelse löpt ut. Som jag skrev i förra inlägget har jag ägnat en del tid åt att sätta mig in i talbiéproblemet. Det håller jag fortfarande på med - idag har jag intervjuat en marabout, alltså en muslimsk ledare, som är engagerad i arbetet för att avskaffa barntiggeriverksamheten de har här.
Han var klok och vänlig, rak och humoristisk. Svarade emellanåt med skratt på mina frågor om hur islam funkar. Till exempel när jag frågade om hur islam ser på familjeplanering och att använda preventivmedel.
- Islam säger att man SKA det! log han och såg tvärsäker ut. Till och med Profeten själv lär ha sagt att det ska man. För annars föds för många barn som inte får tillräckligt med mat och blir små och "faibles", klena.
- Så då är det olikt till exempel hur katolikerna ser på sådant? frågade jag. Han log igen.
- Det är många saker vi och katolikerna tycker olika om, och det här är en av dem.
På måndag ska jag intervjua en dam på ett departement: Ministère de la Famille et de l'Entreprenariat Féminin, samt eventuellt en person på Unicef.
Vardag i Mamelles (vår förort vid fyren)
Min tillvaro här är bekväm och behaglig. På morgnarna går jag oftast upp med Adam, som ska till Ericssonkontoret, som ligger fem minuters bilfärd bort. Dit kör jag honom och återvänder till huset. Här huserar inte bara jag, som fått acceptera att jag är en Madame med allt vad det innebär, utan för tillfället även Adams mamma Karin.
Vi två har sida vid sida ömsom arbetat vid varsin dator, suttit och pratat, åkt och handlat, diskuterat hushållsgöromål med vakterna eller med husets hemhjälp, Aysata. Vill man, kan man mycket väl göra avbrott för ett pass på träningscykeln framför någon nyhetssändning på teven inne i det luftkonditionerade vardagsrummet, för att sedan ta en liten vilopaus vid och i den lilla poolen.
Huset är stort nog för alla att finnas i och göra sitt i. Och vi är ju bevars inte överdrivet många som delar på 300 kvadrat hus eller vad det är...
Eftersom jag numera vant rattar cittran på gatorna i både närområdet och nere i city, har denna möjlighet att få ha den om dagarna gett mer frihet. Både för mig och för Karin, som inte själv vill köra.
Människorna hos oss
Det finns tre husvakter här som alternerar i skift - det är något Ericsson kräver att deras anställda har, i säkerhetssyfte. Så det är inte mycket att orda om. Dessa tre heter Ousmane, Raphael och Babacar. Ousmane är dessutom lite trädgårdsmästare, och har det som en extraanställning.
Killarna jobbar antingen tolv timmar natt, fyra nätter i sträck, eller tolv timmar dag, fyra dagar i sträck. Sju till sju. Sen har de ledigt fyra dagar. I tur och ordning.
Ousmane var den som vaktade huset under de månader i vintras/våras det stod tomt. Och han är en kärleksfull vårdare av både plantor och djur, så när Ericsson hyrde huset åt Adam blev han anställd av den firma som håller i vakteri med mera av Ericssonanställdas hus. Det var han mycket nöjd med.
Trädgården här är nämligen väldigt fin, och ovanligt stor. Här finns grapefrukt, mandariner, bananer, kokos, dadlar, mango... och en massa fin bougainvilla som klänger över muren mot gatan. Färsk grapefruktjuice till frukost varje dag börjar kännas helt normalt.
De här tre vaktkillarna, som alla är mellan 30 och 40, är trevliga allihop. Så det blir en del av vardagen att ha med dem att göra. Inte bara instruera, fråga och peka när det gäller skötsel av saker och ting eller rutiner. Utan även småprata om läget, vädret, familjen med mera. Man lär sig lite om landet och kulturen här av det.
Till dessa tre har vi en "bonne" - en hemhjälp. Det blev på prov Ousmanes fru, Aysata. Hon kommer tre dagar i veckan med sin baby på ryggen och diskar, städar, hänger tvätt, stryker. Hon säger inte så mycket - och det är inte bara för att hon inte pratar franska - men är rar och man lär känna varandra alltefter. Hon har inte tidigare erfarenhet av hemhjälpsarbete, så det har säkert varit en stor grej för henne. Men en svårighet är faktiskt detta att hon inte pratar franska, så hennes man behövs för att översätta ibland, för de enklaste grejer kan vara svåra att kommunicera. Liksom behövs han för att passa babyn när hon ska jobba...
Det är väl inte världens smidigaste situation. Men man fäster sig ju vid folk och lär känna dem. Just nu har dessutom denna familj - som har fler barn än denna lilla baby - stor oro för sin mellanson, åttaåringen: Han fick en spark i huvudet av en häst häromdagen och blödde ur ett jättesår i pannan (fick vi höra, sen träffade vi honom när han var omplåstrad). Det verkade lugnt i ett par dagar, men nu har pojken insjuknat och förts till sjukhus. Han sägs vara svullen och febrig, kan inte se ens, och hans föräldrar är naturligt nog väldigt oroliga.
På måndag ska han röntgas, för att se om han fått någon skallskada. Man får väl hoppas att det i sig att de väntar till måndag tyder på att de inte tror det är jätteallvarligt på sjukhuset. Fast man undrar ju. Varför röntgar de inte meddetsamma? Usch. Nu avvaktar vi och håller tummarna. Kanske får vi gå in med någon slags hjälp, som pengar till läkarvård eller mediciner.
Socialt liv i Dakar
Lite social med expats får man också lov att vara. Och inte mig emot, de är trevliga, och det känns bra att ha olika nätverk omkring sig. Så var vi till exempel igår på glögg och julbord - typ - hemma hos en ambassadsekreterare (som jobbar på svenska ambassaden, alltså). Det var en upplevelse jag inte ville missa. Alltså, glögg har man ju druckit förr, ätit Jansson och köttbullar likaså, och kan mycket väl bli trött på det redan andra advent.
Men dricka glögg och äta Jansson i Dakar, det var ändå första gången. Så det var kul i sig, och en trevlig tillställning med både svenskar och andra. Både glögg och Jansson med mera smakade dessutom alldeles utmärkt. Tack Sara!
Nu är det en helg kvar, och sen återfärd via Paris natten till tisdag. Återkommer till Stockholm tisdag kväll om allt går som det ska. Till det där uschliga mörkret. Hoppas det inte längre är 6 plus och regn då - ska det va ska det va vitt, tack.
Träffa mina barn längtar jag förstås efter, alldeles oavsett vilket väder vi får stå ut med... Och så har mina barns far 50-årsdag, att uppmärksamma, och så kommer ju den där gamla vanliga julen. På gott och ont.
Eftersom jag redan acklimatiserat mig och känner att det jag har här är en ny slags vardag, kan det ibland vara lite svårt att känna inspiration att skriva här. Man vill helst ha något särskilt att säga. Nu blev det väl lite småpratigt mest. Men en veckorapport kan väl kanske också ha sitt existensberättigande?
På återhörande här alltså. Fast kanske inte förrän långt efter jul. För övrigt vill jag säga till er som kommenterar att jag tycker det är jättekul och blir glad! Fortsätt hemskt gärna med det, då vet man ju att nån läser. God jul!
fredag 7 december 2007
måndag 3 december 2007
Utan barndom, utan framtid
Så var jag här igen. I mitt andra hemland, Senegal. Faktiskt kändes det så att återkomma.
Redan andra dagen denna vända lämnade jag Dakar och for tillsammans med folk från frivilligorganisationen Tostan (betyder "genombrott" på wolof) till staden Thiès, sju mil och tre timmar med bil bort.
Anledningen var att det är i Thiès som Tostan har sitt mest aktiva kontor, och där är även centrum för talibéprojektet. Och vad är nu det, undrar möjligen min läsare.
Talibéer, ja. De är tiggarpojkar som satts i "koranskola" av sina oftast mycket fattiga föräldrar. Talibé betyder ungefär "lärling". De måste tigga in både mat till sig själva och mat och pengar till sin lärare, koranskolans ofta ocertifierade och själv (i alla fall från början) fattiga marabout.
Enligt Tostan har systemet, som är ganska gammalt, helt urartat och behöver åtgärdas. Barnen är mycket utsatta. Enligt Tostan beror accelerationen och urartningen på en i sin tur accelererande fattigdom, som gjort allt fler barnrika föräldrar ute på landet ur stånd att försörja sin barnaskara. Då sänder de inte så sällan sina pojkar till en "daara", dvs en sådan där koranskola, för att de där ska tillbringa sin barndom.
De här koranskolorna låg förr främst ute på landet, där de flesta också bodde. Men den allmänna urbaniseringen - påskyndad av klimatförändringar och ökenutbredning från norr (Sahara, Mauretanien) - har drivit fram också en urbanisering av det här systemet.
Alltså syns allt fler pojkar, ofta väldigt små, på Dakars eller Thiès eller någon annan stads gator. Dakar främst. Dessa pojkar känns igen på de runda burkar de bär med sig. Det skiljer ut dem från andra gatubarn. Enligt uppskattningar kan det idag finnas mellan 150 000 och 200 000 talibéer på Senegals storstadsgator.
En hel del av dem kommer från grannländer, som Guinea, Mali eller Mauretanien. På grund av denna transithandel med barn över gränser är fenomenet av Unicef klassat som trafficking.
Initiativtagaren till arbetet mot talibésystemet, min främsta kontaktperson här so far, använder ord som "uthyrning" av barn. Föräldrarna hyr ut dem, säger han, ibland till och med mot procent på den inkomst ungen driver in genom sitt tiggeri. Via marabouten på ifrågavarande daara, som först ju ska ha sin del.
Jag ska försöka sälja in och skriva en artikel om detta. I religionens namn ursäktas (av en del, alltså) ett system där barn från fem års ålder hårdexploateras (av sin marabout, som långt ifrån alltid är en god och vis man); de förödmjukas (genom tiggeriet), misshandlas (ibland till döds utan att någon bryr sig - för vem bryr sig om en i praktiken föräldralös fattigunge utan födelsecertifikat här?), utstår alla möjliga sjukdomar, och går utan annan utbildning än en hjärntvätt i koranverser ut i "livet". Ett liv utan andra egentliga möjligheter än kriminalitet - eller att kanske själv starta en daara och fortsätta cirkeln med nya barn.
Frågar man en talibé vad han vill bli när han blir stor är det oftast marabout han tänker sig. Surprise, surprise.
Tostan har fått med sig en rad religiösa ledare mot detta utnyttjande av barn. De här mer progressiva ledarna håller till exempel inte med dem som försvarar systemet med att islam kräver att barn ska tigga och svälta för att bli goda muslimer.
Sedan att föräldrar fortfarande ofta är för fattiga och har för många barn, det är svårt att ändra i ett nafs. Tostan kör dock också med riktade insatser gentemot dem, som till exempel undervisning om barnbegränsning au naturel.
Och gentemot de daaras som finns i städerna satsar de på att få med sig marabouterna där på att få kunskap i - och tillämpa! - saker som barns rättigheter (enligt FN), hälsa och hygien, samt ge barnen undervisning i matnyttigt som franska och matematik. Utanpå den oundgängliga Koranen.
Att få med sig marabouterna på att sluta med tiggerisystemet är dock svårare. För hur ska de annars få sina inkomster och överleva själva? Men tvål och tvättmedel tas gärna emot. Och många släpper nu in andra lärare i sina daaras, som undervisar både dem själva och barnen i grundläggande annat än Koranlära.
På en högre nivå jobbar Tostan också med att lobba gentemot beslutsfattare och dylika. De kräver att Senegals regering ska se till att lagen mot barntiggeri efterlevs, samt att marabouter måste genomgå någon slags koll. Som det är nu kan nämligen vilken desperat amatör som helst utnämna sig till marabout och samla underhuggare i femårsåldern som försörjare.
Att vara fattig och utsatt för svält och sjukdom är tungt nog. De här barnen separeras dessutom från sin familj kanske redan som femåringar. Det behövs inte mycket inlevelse för att förstå åtminstone något av det känslomässiga trauma det måste innebära.
Här är några av dem jag mötte i Thiès. De ser lite glada ut - såklart, eftersom de blir fotade och får uppmärksamhet! Men andra jag såg var inte lika happy.
En artikel om detta är tanken. Någonstans. Man kan ju tänka sig att den senegalesiska regeringen skulle vara lite lätt obekväm med att få bad reputation med religiösa förtecken, om inte annat när den stora panislamistiska konferensen i mars går av stapeln här - en stor sak för Senegal att få hoasta.
Och talibésystemet är i hög grad just ett senegalesiskt fenomen. En skamfläck för Senegal, tycker många. Men ursvårt att komma åt, eftersom det här med religion... det är tricky, det. Vem vill bli anklagad för att sätta åt de heliga? Eller - vem vill bli anklagad för att kritisera islam?
Tricky också för journalister att hantera snyggt.
fredag 23 november 2007
Pendla mellan Dakar och Stockholm
Jag har ju lagt in begränsning i min blogg genom att kalla den senegalesisk horisont. Tanken med rubriken och själva vinkeln på hela grejen var förstås att just berätta om hur världen ter sig för en svensk som befinner sig där. I alla fall för just denna svensk.
Men glappigt blir det eftersom jag ju faktiskt inte flyttat dit. Nu är jag i Stockholm sedan snart tre veckor - förstår för övrigt inte hur jag kunde klaga på värmen där nere, här är ju så KALLT! och GRÅTT! - och därför har det varit tyst. På bloggen, alltså.
Hemma är ju allt precis som vanligt. Förutom gnälla över vädret har jag njutit av att kunna gå och springa i skogen - det är något ganska underbart. Och så är det ju trots allt ganska tryggt, ganska ordnat. Men frusit har jag! Så då påminner jag mig, när vädret är som jobbigast och mörkret som tyngst, vi har ju faktiskt förutom grön fin skog även:
Varför kan man inte bara fixa det där ovan så att ALLA får det? Typ nu?
Ja, det kan man faktiskt förundrat fundera över även som 47-åring.
Nu styr jag snart kosan söderut igen, dock. Och drabbas av värmen, fågelkvittret, böneutroparna, tiggarna, dammet. Språket. (Hej franskan! Bli min vän.)
Så nästa blogginlägg bör bli från den plats den är tänkt att formuleras från: Dakar, Senegal. Jag hör via vänner - inte stormedia precis - att det är upplopp och bråk där nu. Finns säkert skäl för det. Får kolla på plats. Kanske får ni ett mer nyhetsbetonat inlägg nästa gång.
För övrigt får vi alla sätta vårt hopp till att klimatmötet på Bali blir handlingskraftigt, även om det kanske kommer att innebära färre resor mellan Dakar och Stockholm för mig...
Men glappigt blir det eftersom jag ju faktiskt inte flyttat dit. Nu är jag i Stockholm sedan snart tre veckor - förstår för övrigt inte hur jag kunde klaga på värmen där nere, här är ju så KALLT! och GRÅTT! - och därför har det varit tyst. På bloggen, alltså.
Hemma är ju allt precis som vanligt. Förutom gnälla över vädret har jag njutit av att kunna gå och springa i skogen - det är något ganska underbart. Och så är det ju trots allt ganska tryggt, ganska ordnat. Men frusit har jag! Så då påminner jag mig, när vädret är som jobbigast och mörkret som tyngst, vi har ju faktiskt förutom grön fin skog även:
- Någorlunda fungerande sjukvårdssystem
- Väl utbyggd kollektivtrafik
- Vägar utan hål och bilar som inte stannar överallt
- Elektricitet jämt
- Drickbart kranvatten
- Alla barn i skolan (som kanske inte är jättebra jämt, men ändå - den finns, och den är gratis)
- Inte riktigt lika många riktigt lika fattiga (understatement indeed)
Varför kan man inte bara fixa det där ovan så att ALLA får det? Typ nu?
Ja, det kan man faktiskt förundrat fundera över även som 47-åring.
Nu styr jag snart kosan söderut igen, dock. Och drabbas av värmen, fågelkvittret, böneutroparna, tiggarna, dammet. Språket. (Hej franskan! Bli min vän.)
Så nästa blogginlägg bör bli från den plats den är tänkt att formuleras från: Dakar, Senegal. Jag hör via vänner - inte stormedia precis - att det är upplopp och bråk där nu. Finns säkert skäl för det. Får kolla på plats. Kanske får ni ett mer nyhetsbetonat inlägg nästa gång.
För övrigt får vi alla sätta vårt hopp till att klimatmötet på Bali blir handlingskraftigt, även om det kanske kommer att innebära färre resor mellan Dakar och Stockholm för mig...
söndag 4 november 2007
Hur gick det sen
Nu är det sista dagen i Senegal för oss för denna gång. Beklagar kära läsare att det varit tyst här sedan en dryg vecka, men vi har haft höstlov i hettan och varit rätt mycket out and about.
Det har varit en toppenvecka med ett undantag: Ellinor fick halsfluss på tredje dagen! Hon mådde pyton i två dagar, men sedan fick penicillinet effekt. Innan dess och efter dess hade vi hunnit med en del strandliv och en del mysigt hemmaliv. Mitt under hennes infektion släpade vi med henne och oss själva till internationella amerikanska skolan på ett studiebesök - det är den skola som skulle bli deras om utifall att det så småningom blir aktuellt att Ellinor och Hampus bor här en period.
Vi har också hunnit med en konsert på Franska kulturinstitutet - fint ställe downtown - med Mahmadou och Mariam, det blinda paret från Mali, och det var coolt. Skön musik, och bra stämning med mycket folk.
Dessutom har vi idkat socialt umgänge och haft en halvstor middag i huset för svenskarna i området. Låter kanske fantasilöst och fegt att bara bjuda svenskar, men vi hade inte tid och energi till att rådda med ett större party - det får bli en annan gång - och kände för att bjuda igen dem som tidigare bjudit oss. Och det blev en trevlig tillställning av alldeles lagom - åh så svenskt - dimension för en första housewarming. Vi var ett gäng på femton personer inklusive sju barn men maten hade räckt för femtio! Cateringfirman hade nämligen tolkat ordern som att "fem förätter lagom för femton" skulle bli fem ggr femton istället för till en sammanlagd skara om femton...
Det blev party både för gästerna, husvakterna och deras vänner, samt skollunch dagen efter för de gästande svenska barnen. Plus lunch ggr två för oss själv dagarna efter. :-)
Ungdomarna tar intryck av Senegal omkring dem. Varför är det så enormt fattigt? Varför har vi det i Europa så mycket bättre? Varför är människorna här så ofta helt desperata på pengar, varför har de inte arbete som ger rimlig lön? Varför så mycket så trasigt och skräpigt? Sånt. Det är ju beklämmande att iaktta. Skuldtyngande. Uppfordrande.
Vi har rest en dag på landsbygden och besökt girafferna i safariparken Bandia. Vi har
stått på Afrikas västligaste punkt och sett solen gå ner som en blodapelsin i Atlanten. Vi har magsurfat i vågorna. Vi har ätit färsk grapefrukt från vår trädgård. Vi har nattbadat i poolen och sett på fullmånen. Vi har tusentals gånger bestämt avvisande sagt "non merci" till alla dessa idoga försäljare av allt man kan tänka sig som kämpar för att få in pengar genom sin försäljning.
Fast en av dem blev vi riktigt kompis med, på stranden i Yoff här i norra Dakar. Det var Abdaj, en stammande träsnidare med mycket gott humör och humor, som sålde saker till oss och satt och spelade senegalesiskt spel på stranden med oss. Det är han på bilden tillsammans med Hampus och Ellinor.
Vi har förälskat oss i och köpt mini-baobabträd att ta hem, och ett större för trädgården här.
Vi har haft det väldigt bra. Nu ska vi åka hem till Sverige och mörkret. Tryggheten, ordningen, vardagen. Med massor av intryck och nya kunskaper att reflektera över.
Det har varit en toppenvecka med ett undantag: Ellinor fick halsfluss på tredje dagen! Hon mådde pyton i två dagar, men sedan fick penicillinet effekt. Innan dess och efter dess hade vi hunnit med en del strandliv och en del mysigt hemmaliv. Mitt under hennes infektion släpade vi med henne och oss själva till internationella amerikanska skolan på ett studiebesök - det är den skola som skulle bli deras om utifall att det så småningom blir aktuellt att Ellinor och Hampus bor här en period.
Vi har också hunnit med en konsert på Franska kulturinstitutet - fint ställe downtown - med Mahmadou och Mariam, det blinda paret från Mali, och det var coolt. Skön musik, och bra stämning med mycket folk.
Dessutom har vi idkat socialt umgänge och haft en halvstor middag i huset för svenskarna i området. Låter kanske fantasilöst och fegt att bara bjuda svenskar, men vi hade inte tid och energi till att rådda med ett större party - det får bli en annan gång - och kände för att bjuda igen dem som tidigare bjudit oss. Och det blev en trevlig tillställning av alldeles lagom - åh så svenskt - dimension för en första housewarming. Vi var ett gäng på femton personer inklusive sju barn men maten hade räckt för femtio! Cateringfirman hade nämligen tolkat ordern som att "fem förätter lagom för femton" skulle bli fem ggr femton istället för till en sammanlagd skara om femton...
Det blev party både för gästerna, husvakterna och deras vänner, samt skollunch dagen efter för de gästande svenska barnen. Plus lunch ggr två för oss själv dagarna efter. :-)
Ungdomarna tar intryck av Senegal omkring dem. Varför är det så enormt fattigt? Varför har vi det i Europa så mycket bättre? Varför är människorna här så ofta helt desperata på pengar, varför har de inte arbete som ger rimlig lön? Varför så mycket så trasigt och skräpigt? Sånt. Det är ju beklämmande att iaktta. Skuldtyngande. Uppfordrande.
Vi har rest en dag på landsbygden och besökt girafferna i safariparken Bandia. Vi har
stått på Afrikas västligaste punkt och sett solen gå ner som en blodapelsin i Atlanten. Vi har magsurfat i vågorna. Vi har ätit färsk grapefrukt från vår trädgård. Vi har nattbadat i poolen och sett på fullmånen. Vi har tusentals gånger bestämt avvisande sagt "non merci" till alla dessa idoga försäljare av allt man kan tänka sig som kämpar för att få in pengar genom sin försäljning.Fast en av dem blev vi riktigt kompis med, på stranden i Yoff här i norra Dakar. Det var Abdaj, en stammande träsnidare med mycket gott humör och humor, som sålde saker till oss och satt och spelade senegalesiskt spel på stranden med oss. Det är han på bilden tillsammans med Hampus och Ellinor.
Vi har förälskat oss i och köpt mini-baobabträd att ta hem, och ett större för trädgården här.
Vi har haft det väldigt bra. Nu ska vi åka hem till Sverige och mörkret. Tryggheten, ordningen, vardagen. Med massor av intryck och nya kunskaper att reflektera över.
fredag 26 oktober 2007
Idag kommer barnen äntligen!
Just nu sitter våra högst efterlängtade ungdomar, Ellinor och Hampus, i ett plan nånstans över - Marocko? Mauretanien? Jag gjorde resan för drygt tre veckor sedan, nu följer de efter. Vi vet att de kom upp och iväg imorse, vi till och med ställde mobilerna på väckning vid pass halv fyra för att morsa på dem i gryningen. Sen dess inget från dem, så det är bara att utgå från att bytet i Bryssel gick problemfritt.
Husets innehåll blir allt bättre, och efter veckor av väntan på det ena och det andra kom nästan allting på plats sent igår eftermiddag. Lite ketchupeffekt, men härligt att det hunnit komma både sängar, bord, träningscykel, tv, med mera, nu när vi blir en familj här. Underbart att huset får komma till än bättre användning - det är definitivt mer än tillräckligt stort åt fyra personer, för att inte tala om hur överdrivet stort det är för en eller två.
Så det här blir ett kort inlägg. Snart drar jag iväg för att plocka upp Adam och sedan åka till den närbelägna flygplatsen. Pirr! Vad ska de tycka? Ska de trivas? On verra.
Husets innehåll blir allt bättre, och efter veckor av väntan på det ena och det andra kom nästan allting på plats sent igår eftermiddag. Lite ketchupeffekt, men härligt att det hunnit komma både sängar, bord, träningscykel, tv, med mera, nu när vi blir en familj här. Underbart att huset får komma till än bättre användning - det är definitivt mer än tillräckligt stort åt fyra personer, för att inte tala om hur överdrivet stort det är för en eller två.
Så det här blir ett kort inlägg. Snart drar jag iväg för att plocka upp Adam och sedan åka till den närbelägna flygplatsen. Pirr! Vad ska de tycka? Ska de trivas? On verra.
onsdag 24 oktober 2007
Ta sig fram på Dakars gator kräver sin kvinna
Man kan hitta vårt hus i Dakar på Google Earth. Sök på Les Mamelles, Dakar, Senegal. Då svävar man fram över världen, zoomar in på Västafrika, och närmar sig snart Dakar varefter kameran stannar på ett obebyggt område i nordväst. Det är de två kullarna som kallas Les Mamelles - fritt översatt "tuttarna".
Drar man sig sedan själv lite norrut så ser man ett bostadsområde som ligger norr om kullarna och söder om flygplatsområdet, vilket är beläget på Dakarhalvöns norra del. Tittar man sen lite noggrannare så ser man en pool som är njurformad intill ett närmast halvcirkelformat hus. Där bor vi.
Då ser man kanske också att den här bostaden inte ligger i Dakar City. Stadskärnan ligger på Dakarhalvöns södra del, med presidentpalatset och Place de l'Indépendance nära den sydligaste spetsen.
Man kanske då tror att dit är det inte så långt. Och det är det väl egentligen inte heller - någon mil, kanske. Men det känns långt!
En trafikmiljö att förhålla sig till
Gatu- och trafiksituationen här är nämligen inte alls smidig. Få är de asfalterade gatorna, ännu färre de asfalterade gatorna utan gropar, hål och vägarbeten. Trafiken är i bästa fall framkomlig, men folk kör precis hursomhelst - särskilt alla tusentals gula rishögar till taxibilar - och oftast är det mer eller mindre trafikstockning. Har man tur står det nån polis i den större korsning man vill passera - trafikljus finns men är ovanliga - och släpper på och av de olika ankommande gatorna. Men ofta är det bara att traggla sig fram, ta det lugnt men inte vara för mesig är melodin. Gasa och bromsa på rätt ställe. Det kan ta en timme att runda några kvarter i city. Så man åker helt enkelt inte in till själva Dakar på en kvart, och egentligen knappast frivilligt.
Men ner till city har jag varit några gånger. I måndags för första gången på egen hand, med Adams bil. Skulle besöka svenska ambassaden, som ligger några kvarter från presidentpalatset. Hade jag inte varit där i city förut och då som passagerare hade jag nog blivit både stressad och skärrad - nu blev jag bara lite, lite stressad några gånger.
Man tänker: måste det vara såhär? Kan de inte filmarkera mer, trafikljusbesätta mer, och framför allt - kan de inte ordna bättre public transport? Det är alldeles för många bilar på gatorna. De flesta är rishögar.
Det FINNS dock public transport om än uppenbarligen otillräcklig. Och jättemånga åker med den. Det är i förorterna - där vi bor - framför allt så kallade "car rapides" (snabba minibussar), som är målade och namngivna, givetvis utan AC och helt överfulla. Jag har ännu inte prövat. Jag borde, det är en principsak, men har liksom inte ännu vågat/orkat... Att sitta fast i bilkö i en car rapide - haha för rapide - i denna hetta känns närmast hälsovådligt. Måste man inte så slipper man faktiskt gärna.
Nere på stan finns det större bussar också. Jag kan inte uttala mig om hur välfungerande de är, eller om de har tidtabeller. Själv åker jag alltså luftkonditionerad bil...
Streetsmart - nödvändigt för besökaren också
Det var hursomhelst ett äventyr att klara sig själv med bil därnere. Spännande och kändes lite liberating. Och sen kom det andra momentet av att ta sig fram på gatorna: till fots!
Det var också spännande men inte jätteliberating. Faktiskt närmast panikskapande.
För är man vit och har handväska är det klart att man representerar Pengar. Och många är de senegaleser som mer eller mindre desperat vill ha ens pengar. Jag förstår dem. Men det gör det inte mindre påfrestande.
Jag skulle till Idea, det lilla möbelvaruhuset, som ett av mina ärenden efter ambassadbesöket. Hittade lyckosamt till den gata där det ligger. Men när jag började söka med blicken längs husfasaderna efter loggan - Idea är inte i närheten av storleksordningen på den nordiska jätten med liknande namn - såg förstås alla energiska parkeringshjälpare denna sökande blick, och började vifta in mig hit och dit åt sidorna av gatan för att skapa parkeringsutrymme i trafikgyttret.
Jag hade ju sett hur det funkar, och tänkte att "okej jag tar väl denna parkeringsmöjlighet" fast det skulle visa sig att jag var några kvarter fel. När jag väl fått bilen på plats med hjälp av två unga mäns insats - de viftar och vinkar, stoppar annan trafik om nödvändigt, och väntar sig sedan en slant som tack för besväret - och kommit överens med dem om att de INTE behövde tvätta bilen medan jag handlade, blev jag genast antastad av en ung man som ville sälja afrikanskt mönstrade bomullsbyxor. Jag sade artigt "non merci" och började gå, men han hängde på. Eftersom jag inte såg Idea frågade jag honom var det var. Åh det var häråt! sa han hjälpsamt, och började visa mig inåt en tvärgata. Hm, tänkte jag, där låg det ju inte förra veckan...? Jo, men det har flyttat! berättade den unge mannen, och fortsatte försöka sälja byxor samt konversera.
Okej, tänkte jag fast med viss skepsis, jag går med en liten bit, men inte in i nån öde gränd. Han visade mig in ett kvarter åt sidan, det var fortfarande fullt med folk och kändes tryggt nog, och sen kom vi till en annan bakgata, en liten men inte öde. När jag då stannade upp och sa att jag nog trodde det här var fel, pekade han ivrigt på en skylt längre fram och sa "där, där är det! ser ni inte?" Nej, jag såg inte, men gick ändå dit med honom.
Stället han tagit mig till var en liten butik utan vägg mot gatan där man sålde afrikanskt mönstrade textilier, väskor och annat. Åh... idiot man är.
Vässade försäljningsmetoder att värja sig mot
Nu bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen. Den unge mannen låtsades bedrövad över att ha missförstått vart jag skulle - "var detta inte rätt? ojdå, men vad söker ni?" - men jag bestämde mig för att skaka honom av mig. Dock åter vid bilen satsade han hårt på att sälja byxor. Bara tretusen! (Cirka fyrtio kronor.) Då blev lite, lite intresserad, för såna byxor vill jag ha, och sen var jag fast. Dock kostade de inte tre utan trettio tusen... För dyrt! sa jag bestämt och fumlade med bilnyckeln. Då kostade de femtontusen. Cirka 180 kr. Okej. Jag köper. "Men ska ni inte ha två?" Nej!!!
Eftersom vi stannat kom det nu försäljare efter försäljare fram. En hade klockor. En hade smycken. En hade tidningar. Jag öppnade bilen och kastade mig in, ivrigt, halvstressat men hyggligt vänligt ropandes "non merci!". De svärmade runt bilen. Jag tryckte på låsknappen. De knackade på rutan. En var särskilt envis, han med smycken. Knackade igen. Jag öppnade fönstret lite.
Då började han peka på sina smycken och använda ord som "detta är min kultur". Det lät inövat, som inledningen på en mindre föräljningsföreläsning. Men för mig var det stickrepliken för att dra - har hört om denna metod förut! Man ska prata artigt om vädret och familjen och sen ska man köpa. Annars förnärmas de. När de nu är så vänliga och visar uttryck för sin kultur. Jag tryckte upp rutan igen och knixade ut bilen och drog till Idea. Där det var stängt och jag blev hårt antastad av en annan ung man som tyckte att han kunde åka med i bilen och visa mig ett annat, precis lika bra ställe!
I det läget var det faktiskt jobbigt. Att vara ensam kvinna på stan i Dakar kräver nerver, målmedvetenhet, och kulturella samt språkliga kunskaper som jag ännu inte helt tillägnat mig.
För de här unga männen var PÅ! Och inte jättevänliga. Snarast försökte de med känslomässig utpressning som "min kultur" och "varför vill ni inte prata med mig?" och "låt mig få visa er ett mycket bra ställe" osv få mig ur balans. Och, såklart, tjäna en slant.
Det är hårt att vara fattig i Senegal. Jag förstår att de måste vässa sina metoder. Men kul är det inte. Lite rädd kan man faktiskt också bli.
Några timmar senare hade jag dock lyckats manövrera mig medelst en del slalomkörning i gränder i stan och i trafikstockning på leden norrut ta mig hem till förorten och lugnet här. Några erfarenheter och lärdomar rikare.
I Les Mamelles, under fyren, med havet i sikte och bland betydligt lugnare försäljare, känns det riktigt som hemma och skönt avspänt jämfört med downtown Dakar.
Drar man sig sedan själv lite norrut så ser man ett bostadsområde som ligger norr om kullarna och söder om flygplatsområdet, vilket är beläget på Dakarhalvöns norra del. Tittar man sen lite noggrannare så ser man en pool som är njurformad intill ett närmast halvcirkelformat hus. Där bor vi.
Då ser man kanske också att den här bostaden inte ligger i Dakar City. Stadskärnan ligger på Dakarhalvöns södra del, med presidentpalatset och Place de l'Indépendance nära den sydligaste spetsen.
Man kanske då tror att dit är det inte så långt. Och det är det väl egentligen inte heller - någon mil, kanske. Men det känns långt!
En trafikmiljö att förhålla sig till
Gatu- och trafiksituationen här är nämligen inte alls smidig. Få är de asfalterade gatorna, ännu färre de asfalterade gatorna utan gropar, hål och vägarbeten. Trafiken är i bästa fall framkomlig, men folk kör precis hursomhelst - särskilt alla tusentals gula rishögar till taxibilar - och oftast är det mer eller mindre trafikstockning. Har man tur står det nån polis i den större korsning man vill passera - trafikljus finns men är ovanliga - och släpper på och av de olika ankommande gatorna. Men ofta är det bara att traggla sig fram, ta det lugnt men inte vara för mesig är melodin. Gasa och bromsa på rätt ställe. Det kan ta en timme att runda några kvarter i city. Så man åker helt enkelt inte in till själva Dakar på en kvart, och egentligen knappast frivilligt.
Men ner till city har jag varit några gånger. I måndags för första gången på egen hand, med Adams bil. Skulle besöka svenska ambassaden, som ligger några kvarter från presidentpalatset. Hade jag inte varit där i city förut och då som passagerare hade jag nog blivit både stressad och skärrad - nu blev jag bara lite, lite stressad några gånger.
Man tänker: måste det vara såhär? Kan de inte filmarkera mer, trafikljusbesätta mer, och framför allt - kan de inte ordna bättre public transport? Det är alldeles för många bilar på gatorna. De flesta är rishögar.
Det FINNS dock public transport om än uppenbarligen otillräcklig. Och jättemånga åker med den. Det är i förorterna - där vi bor - framför allt så kallade "car rapides" (snabba minibussar), som är målade och namngivna, givetvis utan AC och helt överfulla. Jag har ännu inte prövat. Jag borde, det är en principsak, men har liksom inte ännu vågat/orkat... Att sitta fast i bilkö i en car rapide - haha för rapide - i denna hetta känns närmast hälsovådligt. Måste man inte så slipper man faktiskt gärna.
Nere på stan finns det större bussar också. Jag kan inte uttala mig om hur välfungerande de är, eller om de har tidtabeller. Själv åker jag alltså luftkonditionerad bil...
Streetsmart - nödvändigt för besökaren också
Det var hursomhelst ett äventyr att klara sig själv med bil därnere. Spännande och kändes lite liberating. Och sen kom det andra momentet av att ta sig fram på gatorna: till fots!
Det var också spännande men inte jätteliberating. Faktiskt närmast panikskapande.
För är man vit och har handväska är det klart att man representerar Pengar. Och många är de senegaleser som mer eller mindre desperat vill ha ens pengar. Jag förstår dem. Men det gör det inte mindre påfrestande.
Jag skulle till Idea, det lilla möbelvaruhuset, som ett av mina ärenden efter ambassadbesöket. Hittade lyckosamt till den gata där det ligger. Men när jag började söka med blicken längs husfasaderna efter loggan - Idea är inte i närheten av storleksordningen på den nordiska jätten med liknande namn - såg förstås alla energiska parkeringshjälpare denna sökande blick, och började vifta in mig hit och dit åt sidorna av gatan för att skapa parkeringsutrymme i trafikgyttret.
Jag hade ju sett hur det funkar, och tänkte att "okej jag tar väl denna parkeringsmöjlighet" fast det skulle visa sig att jag var några kvarter fel. När jag väl fått bilen på plats med hjälp av två unga mäns insats - de viftar och vinkar, stoppar annan trafik om nödvändigt, och väntar sig sedan en slant som tack för besväret - och kommit överens med dem om att de INTE behövde tvätta bilen medan jag handlade, blev jag genast antastad av en ung man som ville sälja afrikanskt mönstrade bomullsbyxor. Jag sade artigt "non merci" och började gå, men han hängde på. Eftersom jag inte såg Idea frågade jag honom var det var. Åh det var häråt! sa han hjälpsamt, och började visa mig inåt en tvärgata. Hm, tänkte jag, där låg det ju inte förra veckan...? Jo, men det har flyttat! berättade den unge mannen, och fortsatte försöka sälja byxor samt konversera.
Okej, tänkte jag fast med viss skepsis, jag går med en liten bit, men inte in i nån öde gränd. Han visade mig in ett kvarter åt sidan, det var fortfarande fullt med folk och kändes tryggt nog, och sen kom vi till en annan bakgata, en liten men inte öde. När jag då stannade upp och sa att jag nog trodde det här var fel, pekade han ivrigt på en skylt längre fram och sa "där, där är det! ser ni inte?" Nej, jag såg inte, men gick ändå dit med honom.
Stället han tagit mig till var en liten butik utan vägg mot gatan där man sålde afrikanskt mönstrade textilier, väskor och annat. Åh... idiot man är.
Vässade försäljningsmetoder att värja sig mot
Nu bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen. Den unge mannen låtsades bedrövad över att ha missförstått vart jag skulle - "var detta inte rätt? ojdå, men vad söker ni?" - men jag bestämde mig för att skaka honom av mig. Dock åter vid bilen satsade han hårt på att sälja byxor. Bara tretusen! (Cirka fyrtio kronor.) Då blev lite, lite intresserad, för såna byxor vill jag ha, och sen var jag fast. Dock kostade de inte tre utan trettio tusen... För dyrt! sa jag bestämt och fumlade med bilnyckeln. Då kostade de femtontusen. Cirka 180 kr. Okej. Jag köper. "Men ska ni inte ha två?" Nej!!!
Eftersom vi stannat kom det nu försäljare efter försäljare fram. En hade klockor. En hade smycken. En hade tidningar. Jag öppnade bilen och kastade mig in, ivrigt, halvstressat men hyggligt vänligt ropandes "non merci!". De svärmade runt bilen. Jag tryckte på låsknappen. De knackade på rutan. En var särskilt envis, han med smycken. Knackade igen. Jag öppnade fönstret lite.
Då började han peka på sina smycken och använda ord som "detta är min kultur". Det lät inövat, som inledningen på en mindre föräljningsföreläsning. Men för mig var det stickrepliken för att dra - har hört om denna metod förut! Man ska prata artigt om vädret och familjen och sen ska man köpa. Annars förnärmas de. När de nu är så vänliga och visar uttryck för sin kultur. Jag tryckte upp rutan igen och knixade ut bilen och drog till Idea. Där det var stängt och jag blev hårt antastad av en annan ung man som tyckte att han kunde åka med i bilen och visa mig ett annat, precis lika bra ställe!
I det läget var det faktiskt jobbigt. Att vara ensam kvinna på stan i Dakar kräver nerver, målmedvetenhet, och kulturella samt språkliga kunskaper som jag ännu inte helt tillägnat mig.
För de här unga männen var PÅ! Och inte jättevänliga. Snarast försökte de med känslomässig utpressning som "min kultur" och "varför vill ni inte prata med mig?" och "låt mig få visa er ett mycket bra ställe" osv få mig ur balans. Och, såklart, tjäna en slant.
Det är hårt att vara fattig i Senegal. Jag förstår att de måste vässa sina metoder. Men kul är det inte. Lite rädd kan man faktiskt också bli.
Några timmar senare hade jag dock lyckats manövrera mig medelst en del slalomkörning i gränder i stan och i trafikstockning på leden norrut ta mig hem till förorten och lugnet här. Några erfarenheter och lärdomar rikare.
I Les Mamelles, under fyren, med havet i sikte och bland betydligt lugnare försäljare, känns det riktigt som hemma och skönt avspänt jämfört med downtown Dakar.
fredag 19 oktober 2007
Ljuden, ljusen och färgerna omkring mig
Detta är min allra första blogg...
Sitter vid skrivbordet på övervåningen i Les Datiers (dadelpalmarna), som de säger att den här villan heter. Villan jag bor i för närvarande. Några dadelpalmar har vi dock inte, om än allt möjligt annat i den ovanligt stora trädgården: kokos, bananer, grapefrukt, citroner, mango...
Lyssnar på ljuden omkring mig och undrar om jag börjar bli invand i miljön efter två veckor här.
Fåglarna som ständigt kvittrar i träden och buskarna i trädgården. Försöker inse att hemma i Sverige har fåglarna tystnat för säsongen, och skärper hörseln på de tropiska som finns här. Gula, gröna, blå är de små varelserna som kvittrar i hettan därute - mest är de små.
Utom kalaon, som är större än en stor kråka och har lång, böjd näbb. Ibland i gry
ningen, när kalaon attraheras av reflektionerna i vårt sovrumsfönster, sätter den sig att hamra intensivt med sin långa näbb på fönsterrutan. Man vaknar med ett ryck och undrar om någon satt fingret på avtryckaren till en kulspruta.
Kalaon är helig, sägs det, men en morgontrött svensk känner knappast för att knäfalla i hänförelse i det ögonblicket.
Bortanför fågelkvittret hör jag böneutroparen. Klockan är ett på eftermiddagen i Dakar. Han har hållit på ett bra tag nu, är det fredagsbön såhär dags? Öronen vänjer sig - det bes högljutt ganska ofta och ganska länge här. Om kvällarna kan vi sitta på terrasstrappan i sammetsmörkret och den fuktiga värmen och höra det idoga och högljudda bönandet, samtidigt som vi ser månskäran hänga över ena kullen av de två som vi bor intill, och fyrens långa, svepande ljuskäglor var fjärde sekund över natthimlen.
Kanske är det då beckmörkt på gatan utanför, kanske sjunker fyrens täta ljussvep ner till sparlåga då, och kanske drar generatorn i vår trädgård och i angränsande grannträdgårdar igång med buller och dieseldoft, på grund av ett av de i stort sett dagliga strömavbrotten här.
Men nu är det fredag och ljus, het eftermiddag. Böneutroparen har äntligen lugnat sig.
Fredagen är tydligen inte vilodag rent allmänt, dock. Kanhända är det det franska inflytandet som gör att folk arbetar mer denna dag än på söndagar? På söndagar är allt stängt. I alla fall större butiker som man då äntligen har tid att besöka. Såna där butiker och varuhus som man som västerlänning känner sig hemma i, i alla fall. Som stormarknader och möbelvaruhus. Visste ni att det finns ett möbelställe som heter Idea, till exempel? Med gulblå logga... :-)
Men lalimentation på hörnet håller öppet varje dag mellan 8 och midnatt. Frukthandlarna, som finns överallt, håller öppet. Jämt, vad det verkar.
I bakgrunden hör jag nu också hammarslag från bygget på granntomten. Så byggjobbarna har inte vilodag. Bortom hammarslagen brusar, ganska svagt ändå, ljudet från trafiken på den huvudsakliga väg här på västsidan av Dakarhalvön som går ett hundratal meter från vårt hus.
Färgerna i mitt blickfält är ljusa. Himlen är ljusblå, eller vitblå av soldis. Det är långtifrån den knallblå ton en svensk oktoberhimmel kan ha, om man har tur. Väggarna i rummet där jag sitter är kritvita. Terrasspelarna och ytterväggarna jag ser genom fönstret är kritvita. Trädtopparna jag ser genom fönstren - kokospalmer och annat jag inte vet namnet på - är gröna. Förstås.
Som kontrast till det ljusa och vita är fönster och dörrar i huset jag bor i mahognyrödbruna och skyddade av vackert smide som en slags galler för rutorna.
Det här är min allra första blogg. Det får räcka med det just nu.
Sitter vid skrivbordet på övervåningen i Les Datiers (dadelpalmarna), som de säger att den här villan heter. Villan jag bor i för närvarande. Några dadelpalmar har vi dock inte, om än allt möjligt annat i den ovanligt stora trädgården: kokos, bananer, grapefrukt, citroner, mango...
Lyssnar på ljuden omkring mig och undrar om jag börjar bli invand i miljön efter två veckor här.
Fåglarna som ständigt kvittrar i träden och buskarna i trädgården. Försöker inse att hemma i Sverige har fåglarna tystnat för säsongen, och skärper hörseln på de tropiska som finns här. Gula, gröna, blå är de små varelserna som kvittrar i hettan därute - mest är de små.
Utom kalaon, som är större än en stor kråka och har lång, böjd näbb. Ibland i gry
ningen, när kalaon attraheras av reflektionerna i vårt sovrumsfönster, sätter den sig att hamra intensivt med sin långa näbb på fönsterrutan. Man vaknar med ett ryck och undrar om någon satt fingret på avtryckaren till en kulspruta.Kalaon är helig, sägs det, men en morgontrött svensk känner knappast för att knäfalla i hänförelse i det ögonblicket.
Bortanför fågelkvittret hör jag böneutroparen. Klockan är ett på eftermiddagen i Dakar. Han har hållit på ett bra tag nu, är det fredagsbön såhär dags? Öronen vänjer sig - det bes högljutt ganska ofta och ganska länge här. Om kvällarna kan vi sitta på terrasstrappan i sammetsmörkret och den fuktiga värmen och höra det idoga och högljudda bönandet, samtidigt som vi ser månskäran hänga över ena kullen av de två som vi bor intill, och fyrens långa, svepande ljuskäglor var fjärde sekund över natthimlen.
Kanske är det då beckmörkt på gatan utanför, kanske sjunker fyrens täta ljussvep ner till sparlåga då, och kanske drar generatorn i vår trädgård och i angränsande grannträdgårdar igång med buller och dieseldoft, på grund av ett av de i stort sett dagliga strömavbrotten här.
Men nu är det fredag och ljus, het eftermiddag. Böneutroparen har äntligen lugnat sig.
Fredagen är tydligen inte vilodag rent allmänt, dock. Kanhända är det det franska inflytandet som gör att folk arbetar mer denna dag än på söndagar? På söndagar är allt stängt. I alla fall större butiker som man då äntligen har tid att besöka. Såna där butiker och varuhus som man som västerlänning känner sig hemma i, i alla fall. Som stormarknader och möbelvaruhus. Visste ni att det finns ett möbelställe som heter Idea, till exempel? Med gulblå logga... :-)
Men lalimentation på hörnet håller öppet varje dag mellan 8 och midnatt. Frukthandlarna, som finns överallt, håller öppet. Jämt, vad det verkar.
I bakgrunden hör jag nu också hammarslag från bygget på granntomten. Så byggjobbarna har inte vilodag. Bortom hammarslagen brusar, ganska svagt ändå, ljudet från trafiken på den huvudsakliga väg här på västsidan av Dakarhalvön som går ett hundratal meter från vårt hus.
Färgerna i mitt blickfält är ljusa. Himlen är ljusblå, eller vitblå av soldis. Det är långtifrån den knallblå ton en svensk oktoberhimmel kan ha, om man har tur. Väggarna i rummet där jag sitter är kritvita. Terrasspelarna och ytterväggarna jag ser genom fönstret är kritvita. Trädtopparna jag ser genom fönstren - kokospalmer och annat jag inte vet namnet på - är gröna. Förstås.
Som kontrast till det ljusa och vita är fönster och dörrar i huset jag bor i mahognyrödbruna och skyddade av vackert smide som en slags galler för rutorna.
Det här är min allra första blogg. Det får räcka med det just nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
