Pendla mellan Dakar och Stockholm

Jag har ju lagt in begränsning i min blogg genom att kalla den senegalesisk horisont. Tanken med rubriken och själva vinkeln på hela grejen var förstås att just berätta om hur världen ter sig för en svensk som befinner sig där. I alla fall för just denna svensk.
Men glappigt blir det eftersom jag ju faktiskt inte flyttat dit. Nu är jag i Stockholm sedan snart tre veckor - förstår för övrigt inte hur jag kunde klaga på värmen där nere, här är ju så KALLT! och GRÅTT! - och därför har det varit tyst. På bloggen, alltså.

Hemma är ju allt precis som vanligt. Förutom gnälla över vädret har jag njutit av att kunna gå och springa i skogen - det är något ganska underbart. Och så är det ju trots allt ganska tryggt, ganska ordnat. Men frusit har jag! Så då påminner jag mig, när vädret är som jobbigast och mörkret som tyngst, vi har ju faktiskt förutom grön fin skog även:

• Någorlunda fungerande sjukvårdssystem
• Väl utbyggd kollektivtrafik
• Vägar utan hål och bilar som inte stannar överallt
• Elektricitet jämt
• Drickbart kranvatten
• Alla barn i skolan (som kanske inte är jättebra jämt, men ändå - den finns, och den är gratis)
• Inte riktigt lika många riktigt lika fattiga (understatement indeed)

Känner mig dock som en sån där liten femåring som storögt ser konstiga saker i världen och undrar: VARFÖR?
Varför kan man inte bara fixa det där ovan så att ALLA får det? Typ nu?

Ja, det kan man faktiskt förundrat fundera över även som 47-åring.

Nu styr jag snart kosan söderut igen, dock. Och drabbas av värmen, fågelkvittret, böneutroparna, tiggarna, dammet. Språket. (Hej franskan! Bli min vän.)

Så nästa blogginlägg bör bli från den plats den är tänkt att formuleras från: Dakar, Senegal. Jag hör via vänner - inte stormedia precis - att det är upplopp och bråk där nu. Finns säkert skäl för det. Får kolla på plats. Kanske får ni ett mer nyhetsbetonat inlägg nästa gång.

För övrigt får vi alla sätta vårt hopp till att klimatmötet på Bali blir handlingskraftigt, även om det kanske kommer att innebära färre resor mellan Dakar och Stockholm för mig...

Hur gick det sen

Nu är det sista dagen i Senegal för oss för denna gång. Beklagar kära läsare att det varit tyst här sedan en dryg vecka, men vi har haft höstlov i hettan och varit rätt mycket out and about.

Det har varit en toppenvecka med ett undantag: Ellinor fick halsfluss på tredje dagen! Hon mådde pyton i två dagar, men sedan fick penicillinet effekt. Innan dess och efter dess hade vi hunnit med en del strandliv och en del mysigt hemmaliv. Mitt under hennes infektion släpade vi med henne och oss själva till internationella amerikanska skolan på ett studiebesök - det är den skola som skulle bli deras om utifall att det så småningom blir aktuellt att Ellinor och Hampus bor här en period.

Vi har också hunnit med en konsert på Franska kulturinstitutet - fint ställe downtown - med Mahmadou och Mariam, det blinda paret från Mali, och det var coolt. Skön musik, och bra stämning med mycket folk.

Dessutom har vi idkat socialt umgänge och haft en halvstor middag i huset för svenskarna i området. Låter kanske fantasilöst och fegt att bara bjuda svenskar, men vi hade inte tid och energi till att rådda med ett större party - det får bli en annan gång - och kände för att bjuda igen dem som tidigare bjudit oss. Och det blev en trevlig tillställning av alldeles lagom - åh så svenskt - dimension för en första housewarming. Vi var ett gäng på femton personer inklusive sju barn men maten hade räckt för femtio! Cateringfirman hade nämligen tolkat ordern som att "fem förätter lagom för femton" skulle bli fem ggr femton istället för till en sammanlagd skara om femton...

Det blev party både för gästerna, husvakterna och deras vänner, samt skollunch dagen efter för de gästande svenska barnen. Plus lunch ggr två för oss själv dagarna efter. :-)

Ungdomarna tar intryck av Senegal omkring dem. Varför är det så enormt fattigt? Varför har vi det i Europa så mycket bättre? Varför är människorna här så ofta helt desperata på pengar, varför har de inte arbete som ger rimlig lön? Varför så mycket så trasigt och skräpigt? Sånt. Det är ju beklämmande att iaktta. Skuldtyngande. Uppfordrande.

Vi har rest en dag på landsbygden och besökt girafferna i safariparken Bandia. Vi har stått på Afrikas västligaste punkt och sett solen gå ner som en blodapelsin i Atlanten. Vi har magsurfat i vågorna. Vi har ätit färsk grapefrukt från vår trädgård. Vi har nattbadat i poolen och sett på fullmånen. Vi har tusentals gånger bestämt avvisande sagt "non merci" till alla dessa idoga försäljare av allt man kan tänka sig som kämpar för att få in pengar genom sin försäljning.

Fast en av dem blev vi riktigt kompis med, på stranden i Yoff här i norra Dakar. Det var Abdaj, en stammande träsnidare med mycket gott humör och humor, som sålde saker till oss och satt och spelade senegalesiskt spel på stranden med oss. Det är han på bilden tillsammans med Hampus och Ellinor.

Vi har förälskat oss i och köpt mini-baobabträd att ta hem, och ett större för trädgården här.

Vi har haft det väldigt bra. Nu ska vi åka hem till Sverige och mörkret. Tryggheten, ordningen, vardagen. Med massor av intryck och nya kunskaper att reflektera över.