Ta sig fram på Dakars gator kräver sin kvinna

Man kan hitta vårt hus i Dakar på Google Earth. Sök på Les Mamelles, Dakar, Senegal. Då svävar man fram över världen, zoomar in på Västafrika, och närmar sig snart Dakar varefter kameran stannar på ett obebyggt område i nordväst. Det är de två kullarna som kallas Les Mamelles - fritt översatt "tuttarna".
Drar man sig sedan själv lite norrut så ser man ett bostadsområde som ligger norr om kullarna och söder om flygplatsområdet, vilket är beläget på Dakarhalvöns norra del. Tittar man sen lite noggrannare så ser man en pool som är njurformad intill ett närmast halvcirkelformat hus. Där bor vi.
Då ser man kanske också att den här bostaden inte ligger i Dakar City. Stadskärnan ligger på Dakarhalvöns södra del, med presidentpalatset och Place de l'Indépendance nära den sydligaste spetsen.
Man kanske då tror att dit är det inte så långt. Och det är det väl egentligen inte heller - någon mil, kanske. Men det känns långt!

En trafikmiljö att förhålla sig till
Gatu- och trafiksituationen här är nämligen inte alls smidig. Få är de asfalterade gatorna, ännu färre de asfalterade gatorna utan gropar, hål och vägarbeten. Trafiken är i bästa fall framkomlig, men folk kör precis hursomhelst - särskilt alla tusentals gula rishögar till taxibilar - och oftast är det mer eller mindre trafikstockning. Har man tur står det nån polis i den större korsning man vill passera - trafikljus finns men är ovanliga - och släpper på och av de olika ankommande gatorna. Men ofta är det bara att traggla sig fram, ta det lugnt men inte vara för mesig är melodin. Gasa och bromsa på rätt ställe. Det kan ta en timme att runda några kvarter i city. Så man åker helt enkelt inte in till själva Dakar på en kvart, och egentligen knappast frivilligt.
Men ner till city har jag varit några gånger. I måndags för första gången på egen hand, med Adams bil. Skulle besöka svenska ambassaden, som ligger några kvarter från presidentpalatset. Hade jag inte varit där i city förut och då som passagerare hade jag nog blivit både stressad och skärrad - nu blev jag bara lite, lite stressad några gånger.
Man tänker: måste det vara såhär? Kan de inte filmarkera mer, trafikljusbesätta mer, och framför allt - kan de inte ordna bättre public transport? Det är alldeles för många bilar på gatorna. De flesta är rishögar.
Det FINNS dock public transport om än uppenbarligen otillräcklig. Och jättemånga åker med den. Det är i förorterna - där vi bor - framför allt så kallade "car rapides" (snabba minibussar), som är målade och namngivna, givetvis utan AC och helt överfulla. Jag har ännu inte prövat. Jag borde, det är en principsak, men har liksom inte ännu vågat/orkat... Att sitta fast i bilkö i en car rapide - haha för rapide - i denna hetta känns närmast hälsovådligt. Måste man inte så slipper man faktiskt gärna.
Nere på stan finns det större bussar också. Jag kan inte uttala mig om hur välfungerande de är, eller om de har tidtabeller. Själv åker jag alltså luftkonditionerad bil...

Streetsmart - nödvändigt för besökaren också
Det var hursomhelst ett äventyr att klara sig själv med bil därnere. Spännande och kändes lite liberating. Och sen kom det andra momentet av att ta sig fram på gatorna: till fots!
Det var också spännande men inte jätteliberating. Faktiskt närmast panikskapande.
För är man vit och har handväska är det klart att man representerar Pengar. Och många är de senegaleser som mer eller mindre desperat vill ha ens pengar. Jag förstår dem. Men det gör det inte mindre påfrestande.
Jag skulle till Idea, det lilla möbelvaruhuset, som ett av mina ärenden efter ambassadbesöket. Hittade lyckosamt till den gata där det ligger. Men när jag började söka med blicken längs husfasaderna efter loggan - Idea är inte i närheten av storleksordningen på den nordiska jätten med liknande namn - såg förstås alla energiska parkeringshjälpare denna sökande blick, och började vifta in mig hit och dit åt sidorna av gatan för att skapa parkeringsutrymme i trafikgyttret.
Jag hade ju sett hur det funkar, och tänkte att "okej jag tar väl denna parkeringsmöjlighet" fast det skulle visa sig att jag var några kvarter fel. När jag väl fått bilen på plats med hjälp av två unga mäns insats - de viftar och vinkar, stoppar annan trafik om nödvändigt, och väntar sig sedan en slant som tack för besväret - och kommit överens med dem om att de INTE behövde tvätta bilen medan jag handlade, blev jag genast antastad av en ung man som ville sälja afrikanskt mönstrade bomullsbyxor. Jag sade artigt "non merci" och började gå, men han hängde på. Eftersom jag inte såg Idea frågade jag honom var det var. Åh det var häråt! sa han hjälpsamt, och började visa mig inåt en tvärgata. Hm, tänkte jag, där låg det ju inte förra veckan...? Jo, men det har flyttat! berättade den unge mannen, och fortsatte försöka sälja byxor samt konversera.
Okej, tänkte jag fast med viss skepsis, jag går med en liten bit, men inte in i nån öde gränd. Han visade mig in ett kvarter åt sidan, det var fortfarande fullt med folk och kändes tryggt nog, och sen kom vi till en annan bakgata, en liten men inte öde. När jag då stannade upp och sa att jag nog trodde det här var fel, pekade han ivrigt på en skylt längre fram och sa "där, där är det! ser ni inte?" Nej, jag såg inte, men gick ändå dit med honom.
Stället han tagit mig till var en liten butik utan vägg mot gatan där man sålde afrikanskt mönstrade textilier, väskor och annat. Åh... idiot man är.

Vässade försäljningsmetoder att värja sig mot
Nu bestämde jag mig för att gå tillbaka till bilen. Den unge mannen låtsades bedrövad över att ha missförstått vart jag skulle - "var detta inte rätt? ojdå, men vad söker ni?" - men jag bestämde mig för att skaka honom av mig. Dock åter vid bilen satsade han hårt på att sälja byxor. Bara tretusen! (Cirka fyrtio kronor.) Då blev lite, lite intresserad, för såna byxor vill jag ha, och sen var jag fast. Dock kostade de inte tre utan trettio tusen... För dyrt! sa jag bestämt och fumlade med bilnyckeln. Då kostade de femtontusen. Cirka 180 kr. Okej. Jag köper. "Men ska ni inte ha två?" Nej!!!
Eftersom vi stannat kom det nu försäljare efter försäljare fram. En hade klockor. En hade smycken. En hade tidningar. Jag öppnade bilen och kastade mig in, ivrigt, halvstressat men hyggligt vänligt ropandes "non merci!". De svärmade runt bilen. Jag tryckte på låsknappen. De knackade på rutan. En var särskilt envis, han med smycken. Knackade igen. Jag öppnade fönstret lite.
Då började han peka på sina smycken och använda ord som "detta är min kultur". Det lät inövat, som inledningen på en mindre föräljningsföreläsning. Men för mig var det stickrepliken för att dra - har hört om denna metod förut! Man ska prata artigt om vädret och familjen och sen ska man köpa. Annars förnärmas de. När de nu är så vänliga och visar uttryck för sin kultur. Jag tryckte upp rutan igen och knixade ut bilen och drog till Idea. Där det var stängt och jag blev hårt antastad av en annan ung man som tyckte att han kunde åka med i bilen och visa mig ett annat, precis lika bra ställe!
I det läget var det faktiskt jobbigt. Att vara ensam kvinna på stan i Dakar kräver nerver, målmedvetenhet, och kulturella samt språkliga kunskaper som jag ännu inte helt tillägnat mig.
För de här unga männen var PÅ! Och inte jättevänliga. Snarast försökte de med känslomässig utpressning som "min kultur" och "varför vill ni inte prata med mig?" och "låt mig få visa er ett mycket bra ställe" osv få mig ur balans. Och, såklart, tjäna en slant.
Det är hårt att vara fattig i Senegal. Jag förstår att de måste vässa sina metoder. Men kul är det inte. Lite rädd kan man faktiskt också bli.
Några timmar senare hade jag dock lyckats manövrera mig medelst en del slalomkörning i gränder i stan och i trafikstockning på leden norrut ta mig hem till förorten och lugnet här. Några erfarenheter och lärdomar rikare.
I Les Mamelles, under fyren, med havet i sikte och bland betydligt lugnare försäljare, känns det riktigt som hemma och skönt avspänt jämfört med downtown Dakar.