Utan barndom, utan framtid

Så var jag här igen. I mitt andra hemland, Senegal. Faktiskt kändes det så att återkomma.

Redan andra dagen denna vända lämnade jag Dakar och for tillsammans med folk från frivilligorganisationen Tostan (betyder "genombrott" på wolof) till staden Thiès, sju mil och tre timmar med bil bort.

Anledningen var att det är i Thiès som Tostan har sitt mest aktiva kontor, och där är även centrum för talibéprojektet. Och vad är nu det, undrar möjligen min läsare.

Talibéer, ja. De är tiggarpojkar som satts i "koranskola" av sina oftast mycket fattiga föräldrar. Talibé betyder ungefär "lärling". De måste tigga in både mat till sig själva och mat och pengar till sin lärare, koranskolans ofta ocertifierade och själv (i alla fall från början) fattiga marabout.

Enligt Tostan har systemet, som är ganska gammalt, helt urartat och behöver åtgärdas. Barnen är mycket utsatta. Enligt Tostan beror accelerationen och urartningen på en i sin tur accelererande fattigdom, som gjort allt fler barnrika föräldrar ute på landet ur stånd att försörja sin barnaskara. Då sänder de inte så sällan sina pojkar till en "daara", dvs en sådan där koranskola, för att de där ska tillbringa sin barndom.

De här koranskolorna låg förr främst ute på landet, där de flesta också bodde. Men den allmänna urbaniseringen - påskyndad av klimatförändringar och ökenutbredning från norr (Sahara, Mauretanien) - har drivit fram också en urbanisering av det här systemet.

Alltså syns allt fler pojkar, ofta väldigt små, på Dakars eller Thiès eller någon annan stads gator. Dakar främst. Dessa pojkar känns igen på de runda burkar de bär med sig. Det skiljer ut dem från andra gatubarn. Enligt uppskattningar kan det idag finnas mellan 150 000 och 200 000 talibéer på Senegals storstadsgator.

En hel del av dem kommer från grannländer, som Guinea, Mali eller Mauretanien. På grund av denna transithandel med barn över gränser är fenomenet av Unicef klassat som trafficking.

Initiativtagaren till arbetet mot talibésystemet, min främsta kontaktperson här so far, använder ord som "uthyrning" av barn. Föräldrarna hyr ut dem, säger han, ibland till och med mot procent på den inkomst ungen driver in genom sitt tiggeri. Via marabouten på ifrågavarande daara, som först ju ska ha sin del.

Jag ska försöka sälja in och skriva en artikel om detta. I religionens namn ursäktas (av en del, alltså) ett system där barn från fem års ålder hårdexploateras (av sin marabout, som långt ifrån alltid är en god och vis man); de förödmjukas (genom tiggeriet), misshandlas (ibland till döds utan att någon bryr sig - för vem bryr sig om en i praktiken föräldralös fattigunge utan födelsecertifikat här?), utstår alla möjliga sjukdomar, och går utan annan utbildning än en hjärntvätt i koranverser ut i "livet". Ett liv utan andra egentliga möjligheter än kriminalitet - eller att kanske själv starta en daara och fortsätta cirkeln med nya barn.

Frågar man en talibé vad han vill bli när han blir stor är det oftast marabout han tänker sig. Surprise, surprise.

Tostan har fått med sig en rad religiösa ledare mot detta utnyttjande av barn. De här mer progressiva ledarna håller till exempel inte med dem som försvarar systemet med att islam kräver att barn ska tigga och svälta för att bli goda muslimer.

Sedan att föräldrar fortfarande ofta är för fattiga och har för många barn, det är svårt att ändra i ett nafs. Tostan kör dock också med riktade insatser gentemot dem, som till exempel undervisning om barnbegränsning au naturel.

Och gentemot de daaras som finns i städerna satsar de på att få med sig marabouterna där på att få kunskap i - och tillämpa! - saker som barns rättigheter (enligt FN), hälsa och hygien, samt ge barnen undervisning i matnyttigt som franska och matematik. Utanpå den oundgängliga Koranen.

Att få med sig marabouterna på att sluta med tiggerisystemet är dock svårare. För hur ska de annars få sina inkomster och överleva själva? Men tvål och tvättmedel tas gärna emot. Och många släpper nu in andra lärare i sina daaras, som undervisar både dem själva och barnen i grundläggande annat än Koranlära.

På en högre nivå jobbar Tostan också med att lobba gentemot beslutsfattare och dylika. De kräver att Senegals regering ska se till att lagen mot barntiggeri efterlevs, samt att marabouter måste genomgå någon slags koll. Som det är nu kan nämligen vilken desperat amatör som helst utnämna sig till marabout och samla underhuggare i femårsåldern som försörjare.

Att vara fattig och utsatt för svält och sjukdom är tungt nog. De här barnen separeras dessutom från sin familj kanske redan som femåringar. Det behövs inte mycket inlevelse för att förstå åtminstone något av det känslomässiga trauma det måste innebära.

Här är några av dem jag mötte i Thiès. De ser lite glada ut - såklart, eftersom de blir fotade och får uppmärksamhet! Men andra jag såg var inte lika happy.

En artikel om detta är tanken. Någonstans. Man kan ju tänka sig att den senegalesiska regeringen skulle vara lite lätt obekväm med att få bad reputation med religiösa förtecken, om inte annat när den stora panislamistiska konferensen i mars går av stapeln här - en stor sak för Senegal att få hoasta.

Och talibésystemet är i hög grad just ett senegalesiskt fenomen. En skamfläck för Senegal, tycker många. Men ursvårt att komma åt, eftersom det här med religion... det är tricky, det. Vem vill bli anklagad för att sätta åt de heliga? Eller - vem vill bli anklagad för att kritisera islam?

Tricky också för journalister att hantera snyggt.