I väntan på den afrikanska pånyttfödelsen

Högt uppspända afrikanska ambitioner reser sig mot skyn och rör sig västerut i Dakar. Senegal firar 50 år av självständighet och den 51 meter höga bronsstatyn på Dakars andra högsta kulle - mannen, kvinnan och barnet i brons - väntar på invigning med anledning av det. Men åsikterna är gravt tudelade när det gäller satsningen, i folkmun kallad presidentens staty.

President Abdolaye Wade hade en dröm och nu är den synlig. Oundvikligen i blickfånget. Folk rasar - eller hejar.

"Sovjetiskt!" fräste en senegalesisk man på en bjudning häromsistens när frågan kom upp. Och visst har den en air av just sovjetiskhet, detta nordkoreanska förverkligande av den senegalesiska presidentens idé.

Folk diskuterar:

Har kostnaden varit rimlig? Hur kan presidenten kräva 35 procent av kommande entréintäkter till egen ficka? Tillåter Koranen halvnakna kvinnor ovan en muslimsk begravningsplats? Är den estetisk? Är den afrikansk? Genusmedveten?

Hur stämmer drömmen med verkligheten och möjligheterna?

Statyanhängare respektive motståndare grupperar sig nog ungefär som Wadeanhängare respektive -motståndare... Gillar man presidenten försvarar man statyn, och tvärtom. Wade har många kritiker, och de verkar bli allt fler i takt med hans allt fler märkliga uttalanden, ogrundade löften och missar.

President Wade beskriver sin statyidé i sin bok "Un destin pour l'Afrique" (ung. Afrikas framtid) redan 1989, det vill säga elva år innan han blev president. Vilket skulle motivera personlig upphovsrätt och intäkter...

Sedan påbörjades arbetet med statyn under Wades första presidentperiod, 2003.

Och ambitionerna med monumentet är lika enorma som statyn själv. Den är högre än Frihetsgudinnan i USA, och nu världens största skapelse i brons. Men framför allt ska den uttrycka hur den afrikanska kontinentens folk genom en framåtrörelse tar sin rättmätiga plats bland jordens alla folk.

De står på Afrikas västligaste udde och rör sig västerut. Detta skulle då illustrera hur Väst och Afrika möts - och inte den stora massfolkvandringen från Afrikas många sargade, fattiga, beroende och underutvecklade länder till just Väst...

En from förhoppning kanske och ett önskat framtidsscenario. När pirogerna slutar lämna Västafrikas kuster för en potentiellt dödlig resa över havet till Europas sydligaste utpost Kanarieöarna kanske man kan våga börja hoppas - men då behöver nog folk ha bättre skäl att stanna än den ogenomträngliga visummuren runt Fort Europa.

Man undrar därför: Hur stolt och rakt står Afrika om man ska läsa denna tolkning av kontinentens framtid? Och av kontinentens kvinnor?

Senegal är alldeles tydligt ett manssamhälle, det märks på en rad olika sätt. Men ändå känns bilden av den afrikanska kvinna som tecknas i och med detta monument så otroligt felaktig. Senegalesiskorna må komma i andra ledet när det gäller rättigheter och svängrum här - men de är ofta stolta, vackra, rakryggade och välklädda.

De klär sig inte så som kvinnan i statyn, och de hänger inte - inte synligt i alla fall - i en mans arm. De rör sig alldeles utmärkt på egen hand.

Det är därför så synd att behöva drabbas av denna gigantiska och snedvridna bild av afrikaner, inte minst av den afrikanska kvinnan. För den här statyn kommer man inte undan.

Men när festligheterna kring 50-årsfirandet går igång den 3 april är det kanske ändå inte osannolikt att Senegal sluter upp bakom sin president - och detta monument. Behovet här av framtidshopp och sammanhållning är också monumentalt.

Är religion charmigare här?

Det är fredag så nu sjungs det runtom i kvarteret. "Chantas" alltså - religiösa, monotona melodislingor. För en stund sedan ropades den obligatoriska fredagsbönen ut från minareten runt hörnet. Det hör till fredagsstämningen.
Nu med risk för att kallas islamofob skulle jag vilja fantisera kring en parallell situation.
Tänk er hemma i Bagarmossen (eller i Lund, eller på Söder). Det är söndag och det börjar låta - lyckligt frälsta människor samlas och sjunger i gathörnen, eller genom en högtalare kopplad till kyrkan. Halleluja! I timmar.
Du sätter på radion och allt du hör är predikningar.
Alla du möter skjuter in ett "prisa herren", eller "om gud vill", när de pratar om något som har hänt eller ska hända.
Charmigt och exotiskt?
När jag gör den parallellen förskjuts min inställning till min högljutt religiösa omgivning här. Emellanåt kan jag nämligen tycka att den har sin charm. Det är ju här jag är, detta är den rådande kulturen i Senegal. Det jag beskriver ovan är normalt här. Man får gilla läget.
Men jag gör ett ytterligt falskt korstecken mot blotta tanken på att invaderas hemma av likartade, högljudda uttryck för frälsning samt en genomcentrerad förväntan på att bära en gudstro.
Högutbildade, intelligenta, roliga människor här - alla tror på en gud. Alla ber. Alla tänker och säger att de lägger sitt öde i guds händer. Om du inte är troende betraktas du som suspekt. Tron är inte bara en inre reflektion och personlig tröst, utan en ständigt närvarande följeslagare som blir ett uttryck för social förväntan och förmodad samhörighet.
Förlåt alla troende men en underbar sak i Sverige är trots allt - för mig - att det INTE ÄR SJÄLVKLART att tro på en gud. Att det är okej att inte göra det. Att den "tron" också finns.
Så var det inte förr men så har det kommit att bli. För mig är det en viktig frihet att bevara - för det finns skäl till att vi tagit oss den. Det är bara ett sekel sedan August Strindberg blev åtalad för hädelse...
Och det känns viktigt att komma ihåg i alla infekterade, ihopblandade, sverigedemokratsbesmittade diskussioner hemma. Det finns en väldigt riskabel baksida med att förvirra tolerans mot andra med bejakandet av religion som samhällskitt och politik. Religion är nog sammantaget inte ett dugg charmigare här än där.