Livet som vi lever här

Snart har två veckors extraportion Senegalvistelse löpt ut. Som jag skrev i förra inlägget har jag ägnat en del tid åt att sätta mig in i talbiéproblemet. Det håller jag fortfarande på med - idag har jag intervjuat en marabout, alltså en muslimsk ledare, som är engagerad i arbetet för att avskaffa barntiggeriverksamheten de har här.

Han var klok och vänlig, rak och humoristisk. Svarade emellanåt med skratt på mina frågor om hur islam funkar. Till exempel när jag frågade om hur islam ser på familjeplanering och att använda preventivmedel.

- Islam säger att man SKA det! log han och såg tvärsäker ut. Till och med Profeten själv lär ha sagt att det ska man. För annars föds för många barn som inte får tillräckligt med mat och blir små och "faibles", klena.

- Så då är det olikt till exempel hur katolikerna ser på sådant? frågade jag. Han log igen.

- Det är många saker vi och katolikerna tycker olika om, och det här är en av dem.

På måndag ska jag intervjua en dam på ett departement: Ministère de la Famille et de l'Entreprenariat Féminin, samt eventuellt en person på Unicef.


Vardag i Mamelles (vår förort vid fyren)

Min tillvaro här är bekväm och behaglig. På morgnarna går jag oftast upp med Adam, som ska till Ericssonkontoret, som ligger fem minuters bilfärd bort. Dit kör jag honom och återvänder till huset. Här huserar inte bara jag, som fått acceptera att jag är en Madame med allt vad det innebär, utan för tillfället även Adams mamma Karin.

Vi två har sida vid sida ömsom arbetat vid varsin dator, suttit och pratat, åkt och handlat, diskuterat hushållsgöromål med vakterna eller med husets hemhjälp, Aysata. Vill man, kan man mycket väl göra avbrott för ett pass på träningscykeln framför någon nyhetssändning på teven inne i det luftkonditionerade vardagsrummet, för att sedan ta en liten vilopaus vid och i den lilla poolen.

Huset är stort nog för alla att finnas i och göra sitt i. Och vi är ju bevars inte överdrivet många som delar på 300 kvadrat hus eller vad det är...

Eftersom jag numera vant rattar cittran på gatorna i både närområdet och nere i city, har denna möjlighet att få ha den om dagarna gett mer frihet. Både för mig och för Karin, som inte själv vill köra.

Människorna hos oss

Det finns tre husvakter här som alternerar i skift - det är något Ericsson kräver att deras anställda har, i säkerhetssyfte. Så det är inte mycket att orda om. Dessa tre heter Ousmane, Raphael och Babacar. Ousmane är dessutom lite trädgårdsmästare, och har det som en extraanställning.

Killarna jobbar antingen tolv timmar natt, fyra nätter i sträck, eller tolv timmar dag, fyra dagar i sträck. Sju till sju. Sen har de ledigt fyra dagar. I tur och ordning.

Ousmane var den som vaktade huset under de månader i vintras/våras det stod tomt. Och han är en kärleksfull vårdare av både plantor och djur, så när Ericsson hyrde huset åt Adam blev han anställd av den firma som håller i vakteri med mera av Ericssonanställdas hus. Det var han mycket nöjd med.

Trädgården här är nämligen väldigt fin, och ovanligt stor. Här finns grapefrukt, mandariner, bananer, kokos, dadlar, mango... och en massa fin bougainvilla som klänger över muren mot gatan. Färsk grapefruktjuice till frukost varje dag börjar kännas helt normalt.

De här tre vaktkillarna, som alla är mellan 30 och 40, är trevliga allihop. Så det blir en del av vardagen att ha med dem att göra. Inte bara instruera, fråga och peka när det gäller skötsel av saker och ting eller rutiner. Utan även småprata om läget, vädret, familjen med mera. Man lär sig lite om landet och kulturen här av det.

Till dessa tre har vi en "bonne" - en hemhjälp. Det blev på prov Ousmanes fru, Aysata. Hon kommer tre dagar i veckan med sin baby på ryggen och diskar, städar, hänger tvätt, stryker. Hon säger inte så mycket - och det är inte bara för att hon inte pratar franska - men är rar och man lär känna varandra alltefter. Hon har inte tidigare erfarenhet av hemhjälpsarbete, så det har säkert varit en stor grej för henne. Men en svårighet är faktiskt detta att hon inte pratar franska, så hennes man behövs för att översätta ibland, för de enklaste grejer kan vara svåra att kommunicera. Liksom behövs han för att passa babyn när hon ska jobba...

Det är väl inte världens smidigaste situation. Men man fäster sig ju vid folk och lär känna dem. Just nu har dessutom denna familj - som har fler barn än denna lilla baby - stor oro för sin mellanson, åttaåringen: Han fick en spark i huvudet av en häst häromdagen och blödde ur ett jättesår i pannan (fick vi höra, sen träffade vi honom när han var omplåstrad). Det verkade lugnt i ett par dagar, men nu har pojken insjuknat och förts till sjukhus. Han sägs vara svullen och febrig, kan inte se ens, och hans föräldrar är naturligt nog väldigt oroliga.

På måndag ska han röntgas, för att se om han fått någon skallskada. Man får väl hoppas att det i sig att de väntar till måndag tyder på att de inte tror det är jätteallvarligt på sjukhuset. Fast man undrar ju. Varför röntgar de inte meddetsamma? Usch. Nu avvaktar vi och håller tummarna. Kanske får vi gå in med någon slags hjälp, som pengar till läkarvård eller mediciner.

Socialt liv i Dakar

Lite social med expats får man också lov att vara. Och inte mig emot, de är trevliga, och det känns bra att ha olika nätverk omkring sig. Så var vi till exempel igår på glögg och julbord - typ - hemma hos en ambassadsekreterare (som jobbar på svenska ambassaden, alltså). Det var en upplevelse jag inte ville missa. Alltså, glögg har man ju druckit förr, ätit Jansson och köttbullar likaså, och kan mycket väl bli trött på det redan andra advent.

Men dricka glögg och äta Jansson i Dakar, det var ändå första gången. Så det var kul i sig, och en trevlig tillställning med både svenskar och andra. Både glögg och Jansson med mera smakade dessutom alldeles utmärkt. Tack Sara!

Nu är det en helg kvar, och sen återfärd via Paris natten till tisdag. Återkommer till Stockholm tisdag kväll om allt går som det ska. Till det där uschliga mörkret. Hoppas det inte längre är 6 plus och regn då - ska det va ska det va vitt, tack.

Träffa mina barn längtar jag förstås efter, alldeles oavsett vilket väder vi får stå ut med... Och så har mina barns far 50-årsdag, att uppmärksamma, och så kommer ju den där gamla vanliga julen. På gott och ont.

Eftersom jag redan acklimatiserat mig och känner att det jag har här är en ny slags vardag, kan det ibland vara lite svårt att känna inspiration att skriva här. Man vill helst ha något särskilt att säga. Nu blev det väl lite småpratigt mest. Men en veckorapport kan väl kanske också ha sitt existensberättigande?

På återhörande här alltså. Fast kanske inte förrän långt efter jul. För övrigt vill jag säga till er som kommenterar att jag tycker det är jättekul och blir glad! Fortsätt hemskt gärna med det, då vet man ju att nån läser. God jul!