En sjunkande skuta?

Folk säger så omkring mig. När Senegal förlorade en landskamp mot Gambia häromsistens blev det upplopp - den vanliga däckbränningen när folk är arga. Gator stängdes av på grund av folks raseri. Var det fotbollsförlusten i sig som framkallade detta?

Jag vet inte tillräckligt själv för att kunna säga nej helt bestämt, men det verkar ju osannolikt. Enligt FNs nyhetsbyrå IRIN News tillhör Västafrika nu en av de värsta hungerhärdarna i världen. Själv har jag gjort reportage om den stress vanliga senegaleser här i Dakar känner över de galopperande rispriserna. Riset är stommen i födan för den urbane västafrikanen, och Senegal är ett i jämförelse med grannländerna högt urbaniserat land.

Jag lärde mig då ett och annat om ris. Till exempel att Senegal gjort sig enormt beroende av importerat, så kallat parfymerat, ris från Asien. Och det vet vi ju vad som hänt med priset på det riset. Fyrdubblat på två år. Senegal står med skägget i brevlådan - folk är hungriga nu.

När president Wade i en teveintervju helt självsäkert säger att Senegal är självförsörjande på ris är det knappast sant. Inte om man får tro FAO-experter i alla fall. Folk på gatan spottar åt påståendet. "Han ljuger!" säger de. Wades förtroende hos gemene man är inte jättehögt.

Snacket går om Wadeklanen. Hur makten koncentreras allt mer till släkt och vänner. Hur läget i Senegal alltmer liknar Elfenbenskustens före inbördeskriget. Ska Senegal snart inte kunna säga om sin egen historia att man är det kanske enda afrikanska landet där makt alltid överförts demokratiskt? Inga kupper, inga revolutioner... hur länge till?

Detta land brukar rubriceras som ett av Afrikas mest moderna och mest demokratiska. Hm. Det kanske det är. Men vad ger det för tyngd när landet ligger bland de 20 fattigaste i världen enligt FNs Human Development Index? När analfabetismen ligger på 70 procent, vilket placerar dem som nummer fem bakifrån i världen? De fyra som är sämre ligger också i Västafrika.

Det är förstås svårt att ha ett riktigt perspektiv när man själv sitter tryggt. Som vit europé är man per definition överklass och behandlas som sådan. Men det gör ont att se landet omkring sig, och stressen på gatorna. Alla desperata försäljare som försöker prångla på en den ena mer obehövliga prylen än den andra - bara för att få in några fattiga slantar till maten.

Det gör ont att se skräpet överallt. En resa ut på Senegals landsbygd är att resa längs en soptipp. Det kunde vara så fint - stränderna, savannlandskapet, baobaerna. Men där ligger sopor överallt, överallt. Det gör ont också att märka alla strömavbrott, detta eviga problem med elförsörjningen. Solen strålar stark och klar över Senegal nästan varje dag om året, men strömmen kommer från förbränning av olja. Olja som landet inte ens har själv. Var är solfångarna?

Man blir ju trots sin överklasstillvaro en liten liten del av ett land man bor i så mycket. Känner alltmer för det, inte minst för de människor som bor här som man lär känna.

Människor som när de med några dagars varsel om uppsägning i ett land med skyhög arbetslöshet står med mössan i hand och säger: Ske Guds vilja.

Vem var det som sa att religion var opium för folket?

Hur ska det sluta? En stilla undran. Innan jag sätter mig på flyget och far hem till Europa.

Åkommor, arbete, verklighet

Sista kvällen i Dakar - igen. Det har varit en varm dag, till skillnad från den senaste tidens "svalka". Varmt som i 30 grader. Svalka förut som i 22 grader ungefär. Fåglarna i trädgården kvittrar som tokiga, och nu i skymningen börjar myggen surra frenetiskt. Fast lömskt tyst, som vanligt.

Den här perioden på fyra veckor har gått fort, fast de emellanåt varit sega på grund av diverse åkommor. Själv började jag häromveckan med malariapanik - se förra inlägget - vilket ledde till inköp av Malarone. Vilket ledde till illamående, huvudvärk och besvärliga magsmärtor i de 12 dagar kuren varade. Fast det fattade jag inte förrän då. Teorier om malaria (!), magkatarr eller parasiter figurerade i våra samtal. Sen kollade jag biverkningarna på Malarone. De vanligaste är: illamående, huvudvärk och magsmärtor...

Hej och hå. När detta väl lugnat sig fick jag en besvärlig axel/nackinflammation - självklart orsakad av för mycket datorarbete - och Adam fick ryggskott. Så en del blev inte som vi tänkt oss - som sociala aktiviteter, utflykter och annat. De senaste dagarna har mest tillbringats hemma där datoraktiviteter och sittande hållts på ett minimum.

Förutom det har jag arbetat en del med mina Senegalspår. Det första, att skriva något om organisationen Tostan för Sidas tidning Omvärlden, har tagit mest tid. Tostan har gjort sig kända framför allt för sina goda resultat när det gäller att få bort kvinnlig könsstympning. Intervjuer med amerikanskan Molly Melching, som leder organisationen, har tagit tid, och därefter skrev jag på texten. Den kommer förhoppningsvis att synas i tryck i nästa nummer av Omvärlden. Det känns bra att ha blivit klar med ett jobb, även om det var utmanande nog att få med både personen Molly och organisationen Tostan i en text på 8000 tecken...

Till detta kom ett nytt spår: att kolla in och kanske skriva om ett senegalesiskt "dagis", eller snarare förskola, som drivs av en syster till den sedan 32 år i Sverige boende Lamine Dieng. Det har jag spanat på och det var kul att se hur småbarn i Senegal kan ha det på dagarna. Stora skillnader är det, men visst hittar man likheter också. Bilden visar glad lek på gården. (Otroligt svårt att placera den rätt!)

Så har jag även jobbat vidare på talibéspåret, som jag skrivit om tidigare. Förut har jag samlat in en massa grundfakta genom intervjuer med Tostanfolk - de jobbar också med talibéfrågan - och ett fältbesök i staden Thiès i december.

Den här gången gav jag mig ut på gatorna i vårt närområde tillsammans med vår husvakt Ousmane. Talibépojkarna talar nämligen sällan franska, utan i stället wolof eller ännu troligare pular/peule - det språk som Ousmanes folkgrupp talar. Så Ousmane ställde upp som tolk.

Det skedde igår. Vi drog ner till Ngor, en av stadsdelarna i närheten, där Shellmacken ligger. Där brukar det flockas många talibéer. De rör sig oftast i grupp.

Det gjorde det inte igår. Men snart nog spanade vi in en ensam pojke - de är så lätta att känna igen, talibéerna, för de har alltid röda burkar som de samlar pengar och mat i. Honom bekantade sig Ousmane med, och han tog oss till den kompis han hade i närheten.

De här pojkarna var mycket "bra" exempel på det här systemet när det är som värst. Bobacar och Hamadouh hette de, 11 respektive 10 år, från Casamance (södra delen av Senegal, vilket är långt härifrån) och Guinea.

De hade inget emot att prata med mig, även efter att Ousmane förklarat vad jag jobbar med och att jag kanske ska ha med något i radio eller i en tidning i Sverige om dem. De ställde upp på inspelning. Fast de undrade också om de kunde få följa med mig "là-bas" (ditbort) för att se om det är trevligt där... Då var det viktigt att snabbt förtydliga att det kunde jag inte hjälpa dem med. Att jag bara kan berätta för svenskarna om hur en del barn har det i Senegal, och att jag skulle köpa dem något att äta efteråt. Det var okej det med. Jag skulle också få ta kort.

De var ganska försynta och tystlåtna. I flera minuter kunde vi stå och prata via Ousmane, utan att bli störda. De berättade att sedan i fredags bodde de helt på gatan, eftersom deras marabout (Koranskoleledaren och ansvarig för deras utbildning och välbefinnande) hade låst daaran (koranskola och hem) och åkt sin väg. Alla pojkarna var helt lämnade vind för våg.

Sedan dess hade de sovit på gatan. Stora killar hade kommit och slagit dem, och gjort med dem "som man gör med kvinnor". De var mycket trötta och visste inte riktigt vart de skulle ta vägen.
Snart nog var det någon som tyckte att vi varit i fred för länge. En man i trettioårsåldern, som från andra sidan gatan sett mig stå och spela in samtalet med pojkarna, kom fram och var mycket uppfordrande. Visste jag möjligen inte att det var förbjudet att prata med de här pojkarna? Att man alltid måste tala med deras marabout och få tillstånd?

Jag frågade så självsäkert men ändå halvartigt som möjligt om hur det kunde komma sig att just han frågade efter tillstånd, var han möjligen polis? Och varför får man inte prata med barnen? Jag bedyrade att jag fått deras tillstånd och att det räckte för mig.

Mannen blev mycket upprörd. Han drog långa haranger om hur vi "toubabes" (vitingar) kommer hit och lägger oss i deras religion. Jag förstod inte allt han sade i detalj, men att han inte kunde fördra att jag pratade med talibéerna, än mindre spelade in, framstod tydligt. Han ansåg också att han hade rätt att ha en åsikt om vem dessa pojkar pratade med, eftersom de var hans grannar.

Jag såg på pojkarnas ögon att han inte talade sanning, men också att han var för skrämmande för att de skulle våga protestera.

Skymningen föll snabbt i denna stund och jag såg min chans att plåta pojkarna flaxa iväg. Att ta upp en digital systemkamera med teleobjektiv i det ögonblicket kändes lite väl provokativt. Även om jag hade Ousmane med mig - och han blev också illa berörd och stressad av den aggressive typen - ville jag inte pressa i onödan.

Till sist gav han sig. Pojkarna hade nu fått sällskap av ett grabbgäng från den närbelägna byn. Vi drog iväg tillbaka till Shellmacken där affärer och fruktstånd finns, för att köpa något att äta. Grabbgänget hängde på, det var lagom kul. De låtsades vara talibéernas kompisar, men visade sig framför allt vara ohängda bråkstakar. Våra två skyddslingar fick en påse med frukt och sedan pengar till bussen "hem" till det område där de tre dagar tidigare övergetts av sin marabout. Undrar om jag någonsin får se dem igen. Ousmane trodde de ville komma undan grabbgänget omkring sig för att få ha frukten i fred.

Man tänker. Hur kan jag hjälpa dem? Hur kan någon hjälpa dem? Även om jag skulle ordna pengar till en flygbiljett tillbaka till Guinea för tioårige Hamadouh - haltandes på dåligt ben och med en tjock pinne till stöd, och som vill hem till sin familj - så finns det ju inget att komma hem till. Hans föräldrar har lämnat bort honom för att de är så fattiga att maten inte räcker. De kan inte ta hand om honom. Och så finns det kvar några hundratusen andra pojkar i Dakar och Thiès som också vill komma hem.

Det är så hopplöst. Det finns så många. Och fattigdomen, som är grundorsaken till det här, den finns ju där för oöverskådlig framtid.

I natt åker jag hem till Sverige.

Malariastress

Det har gått nästan två månader sedan mitt förra inlägg, vilket beror på att den så kallade julperioden spenderades i Sverige. Den här bloggen är att betrakta som en slags resedagbok från Senegal. Nu är jag åter i Dakar och börjar med att rapportera att "alla mår bra". (Förra gången skrev jag ju om oron för pojken som fått en hästspark i huvudet - men han klarade sig utan men och det är nu historia.)

Två av våra husvakter fick som julklapp av Adam att få ett startbidrag till körkort. Mycket uppskattat! Både Ousmane och Raphael har nu klarat teorin och den förre ska snart ta själva kortet. Raphael behöver övningsköra en del först. Det är användbart, minst sagt, att kunna och ha tillåtelse att köra bil även om kanske själva bilinköpet inte är enkelt överkomligt.

Hemma i Sverige pratar vi inte helt sällan om de konstiga, varma vintrarna, som bekant. Även här pratar man nu om det konstiga vädret. Fast ordet för vinter som sådan finns inte i normalvokabulären och är inte ett för alla känt begrepp. En del ser faktiskt rätt förvirrade ut när man börjar använda årstidsord.

Men det är den kalla säsongen. Eller ska man kanske hellre säga: den mindre varma? Temperaturen har legat stadigt mellan 25 och 29 senaste veckan, till skillnad från 38-40 i oktober. Men även detta relativt kalla är varmare än vanligt, säger folk.

Och det är myggigt! Myggigare än vanligt. Vi är några i utlänningskretsen som drabbats av lättare malariapanik av det skälet. Den här gången hade jag valt att strunta i malariaprofylaxet Malarone, eftersom man inte bör äta det alltför långa tider på grund av den belastning på kroppens inre organ det innnebär. Jag tänkte att får jag malaria så låter jag mig behandlas. Risken verkade inte heller så stor: de flesta myggor bär trots allt inte på det.

Men nu gav jag mig och gick till apoteket. Detta efter att ha fått X antal myggstick under veckan här, och tillsammans med alla andra noterat den ovanligt stora mängden myggor överallt. Trots allt vore det ju sådär lagom kul att få sjukan i fråga.

Det är myggnät för fönstren och man stänger ordentligt om kvällen, men det räcker inte. Mygg mygg mygg. Ute som inne. Hur kom de in? Man börjar noja. De är små och nästan ljudlösa, och man känner inte att man blivit stucken förrän det börjar klia. Så när jag fick höra om flera malariainsjuknanden i bekantskapskretsen tänkte jag om. Man får en ny syn på myggbett när man är i malariaområde... Visst är de svenska om sommaren för jävliga, men vad gör de mer än att klia så man blir knäpp? Här handlar det om liv och hälsa på riktigt.

Detta privilegium - både att ha råd att köpa Malarone och att kunna få behandling vid insjuknande - är dock knappast något som gemene man här har tillgång till. Återkommande hör man från de afrikaner man träffar att någon blivit sjuk i "le palu", kortfranska för le paludisme - malaria. Alla tar det på stort allvar. Inte för inte är malaria vid sidan av aids och tbc en av de tre "major killers" i världen. Miljoner avlider av det varje år, framför allt i Afrika.

En del känner det som snudd på en politisk handling att ta samma risk som de fattiga och låta bli profylaktisk medicinering av det skälet. Själv känner jag det som poänglöst. Ingen annan mår väl bättre om jag mår dåligt? Så, Malarone it is - igen.

Men det betyder ju inte att man rycker på axlarna åt det otroligt onödiga lidande så många utsätts för av denna vidriga parasit. I väntan på ett genombrott på vaccinforskningsfronten kunde med egentligen ganska enkla medel, som myggnät för fönster och över sängar, ett stort antal människor, inte minst barn, slippa skiten. Och överleva. "Myggmedel till folket" vore därmed ett slagord inte ett dugg på skoj.

Men långtifrån tillräckliga resurser satsas förstås, som vanligt, på detta.

Man frågar sig, likt femåringen som för första gången storögt iakttar skillnaderna mellan människor och lidandet i världen: Varför är det på detta viset? Egentligen?