Här skyddas en ex-diktator och massmördare

Jag stryker utanför hans villa i grannkvarteret. Undrar vad som skulle hända om han plötsligt stod inför mig. Vad säger man till en man av Pinochets kaliber om man står öga mot öga?

Han heter Hisséne Habre och har bott i Senegal i 20 år nu. Det verkar gå alldeles utmärkt - han har enligt uppgift flera hus, flera fruar, och syns emellanåt vid fredagsbönen i den lokala moskén, alldeles intill mig. Han har fått flera barn här, vilka går i skola och har kompisar som alla andra barn. Någon materiell nöd verkar det inte heller gå på honom - enligt uppgift länsade han statskassan innan han lämnade Tchad 1990. Därefter har han, också enligt uppgift, köpt sig en position i Senegal. Han är en respekterad medlem av det muslimska samfundet här. Bär sin boubou, ber sina böner, bjuder flott.

Habré, som var Tchads diktator 1982-1990, är dock en jagad man. Och det kanske han gott kan förtjäna, med runt 40000 tchadiska liv och än fler traumatiserade tortyroffer på sitt samvete. Överlevande från hans terror-regim bildade förening och har sedan 1998 tillsammans med Human Rights Watch enträget drivit att han ska ställas inför rätta.

Inte helt lätt... Senegal har på olika vis förhalat och försvårat. Det har handlat om juridiska hinder - nu avhjälpta med en ändring i konstitutionen - eller om ekonomiska, även de nu avhjälpta. Eller?

I november beslöt ett möte här i Dakar mellan AU, EU, USA med flera enskilda länder, att tillskjuta 8,6 miljoner euro för en juridisk process av internationell karaktär. Här i Senegal ska det ske. Eller?

När jag rör mig i hans kvarter går pulsen upp en grad. Vad säger man till en ex-diktator och massmördare om man står ansikte mot ansikte? "Hur känns det nu, herr Habré?"

Et la famille?

I väntan på den afrikanska pånyttfödelsen

Högt uppspända afrikanska ambitioner reser sig mot skyn och rör sig västerut i Dakar. Senegal firar 50 år av självständighet och den 51 meter höga bronsstatyn på Dakars andra högsta kulle - mannen, kvinnan och barnet i brons - väntar på invigning med anledning av det. Men åsikterna är gravt tudelade när det gäller satsningen, i folkmun kallad presidentens staty.

President Abdolaye Wade hade en dröm och nu är den synlig. Oundvikligen i blickfånget. Folk rasar - eller hejar.

"Sovjetiskt!" fräste en senegalesisk man på en bjudning häromsistens när frågan kom upp. Och visst har den en air av just sovjetiskhet, detta nordkoreanska förverkligande av den senegalesiska presidentens idé.

Folk diskuterar:

Har kostnaden varit rimlig? Hur kan presidenten kräva 35 procent av kommande entréintäkter till egen ficka? Tillåter Koranen halvnakna kvinnor ovan en muslimsk begravningsplats? Är den estetisk? Är den afrikansk? Genusmedveten?

Hur stämmer drömmen med verkligheten och möjligheterna?

Statyanhängare respektive motståndare grupperar sig nog ungefär som Wadeanhängare respektive -motståndare... Gillar man presidenten försvarar man statyn, och tvärtom. Wade har många kritiker, och de verkar bli allt fler i takt med hans allt fler märkliga uttalanden, ogrundade löften och missar.

President Wade beskriver sin statyidé i sin bok "Un destin pour l'Afrique" (ung. Afrikas framtid) redan 1989, det vill säga elva år innan han blev president. Vilket skulle motivera personlig upphovsrätt och intäkter...

Sedan påbörjades arbetet med statyn under Wades första presidentperiod, 2003.

Och ambitionerna med monumentet är lika enorma som statyn själv. Den är högre än Frihetsgudinnan i USA, och nu världens största skapelse i brons. Men framför allt ska den uttrycka hur den afrikanska kontinentens folk genom en framåtrörelse tar sin rättmätiga plats bland jordens alla folk.

De står på Afrikas västligaste udde och rör sig västerut. Detta skulle då illustrera hur Väst och Afrika möts - och inte den stora massfolkvandringen från Afrikas många sargade, fattiga, beroende och underutvecklade länder till just Väst...

En from förhoppning kanske och ett önskat framtidsscenario. När pirogerna slutar lämna Västafrikas kuster för en potentiellt dödlig resa över havet till Europas sydligaste utpost Kanarieöarna kanske man kan våga börja hoppas - men då behöver nog folk ha bättre skäl att stanna än den ogenomträngliga visummuren runt Fort Europa.

Man undrar därför: Hur stolt och rakt står Afrika om man ska läsa denna tolkning av kontinentens framtid? Och av kontinentens kvinnor?

Senegal är alldeles tydligt ett manssamhälle, det märks på en rad olika sätt. Men ändå känns bilden av den afrikanska kvinna som tecknas i och med detta monument så otroligt felaktig. Senegalesiskorna må komma i andra ledet när det gäller rättigheter och svängrum här - men de är ofta stolta, vackra, rakryggade och välklädda.

De klär sig inte så som kvinnan i statyn, och de hänger inte - inte synligt i alla fall - i en mans arm. De rör sig alldeles utmärkt på egen hand.

Det är därför så synd att behöva drabbas av denna gigantiska och snedvridna bild av afrikaner, inte minst av den afrikanska kvinnan. För den här statyn kommer man inte undan.

Men när festligheterna kring 50-årsfirandet går igång den 3 april är det kanske ändå inte osannolikt att Senegal sluter upp bakom sin president - och detta monument. Behovet här av framtidshopp och sammanhållning är också monumentalt.

Är religion charmigare här?

Det är fredag så nu sjungs det runtom i kvarteret. "Chantas" alltså - religiösa, monotona melodislingor. För en stund sedan ropades den obligatoriska fredagsbönen ut från minareten runt hörnet. Det hör till fredagsstämningen.
Nu med risk för att kallas islamofob skulle jag vilja fantisera kring en parallell situation.
Tänk er hemma i Bagarmossen (eller i Lund, eller på Söder). Det är söndag och det börjar låta - lyckligt frälsta människor samlas och sjunger i gathörnen, eller genom en högtalare kopplad till kyrkan. Halleluja! I timmar.
Du sätter på radion och allt du hör är predikningar.
Alla du möter skjuter in ett "prisa herren", eller "om gud vill", när de pratar om något som har hänt eller ska hända.
Charmigt och exotiskt?
När jag gör den parallellen förskjuts min inställning till min högljutt religiösa omgivning här. Emellanåt kan jag nämligen tycka att den har sin charm. Det är ju här jag är, detta är den rådande kulturen i Senegal. Det jag beskriver ovan är normalt här. Man får gilla läget.
Men jag gör ett ytterligt falskt korstecken mot blotta tanken på att invaderas hemma av likartade, högljudda uttryck för frälsning samt en genomcentrerad förväntan på att bära en gudstro.
Högutbildade, intelligenta, roliga människor här - alla tror på en gud. Alla ber. Alla tänker och säger att de lägger sitt öde i guds händer. Om du inte är troende betraktas du som suspekt. Tron är inte bara en inre reflektion och personlig tröst, utan en ständigt närvarande följeslagare som blir ett uttryck för social förväntan och förmodad samhörighet.
Förlåt alla troende men en underbar sak i Sverige är trots allt - för mig - att det INTE ÄR SJÄLVKLART att tro på en gud. Att det är okej att inte göra det. Att den "tron" också finns.
Så var det inte förr men så har det kommit att bli. För mig är det en viktig frihet att bevara - för det finns skäl till att vi tagit oss den. Det är bara ett sekel sedan August Strindberg blev åtalad för hädelse...
Och det känns viktigt att komma ihåg i alla infekterade, ihopblandade, sverigedemokratsbesmittade diskussioner hemma. Det finns en väldigt riskabel baksida med att förvirra tolerans mot andra med bejakandet av religion som samhällskitt och politik. Religion är nog sammantaget inte ett dugg charmigare här än där.

En sjunkande skuta?

Folk säger så omkring mig. När Senegal förlorade en landskamp mot Gambia häromsistens blev det upplopp - den vanliga däckbränningen när folk är arga. Gator stängdes av på grund av folks raseri. Var det fotbollsförlusten i sig som framkallade detta?

Jag vet inte tillräckligt själv för att kunna säga nej helt bestämt, men det verkar ju osannolikt. Enligt FNs nyhetsbyrå IRIN News tillhör Västafrika nu en av de värsta hungerhärdarna i världen. Själv har jag gjort reportage om den stress vanliga senegaleser här i Dakar känner över de galopperande rispriserna. Riset är stommen i födan för den urbane västafrikanen, och Senegal är ett i jämförelse med grannländerna högt urbaniserat land.

Jag lärde mig då ett och annat om ris. Till exempel att Senegal gjort sig enormt beroende av importerat, så kallat parfymerat, ris från Asien. Och det vet vi ju vad som hänt med priset på det riset. Fyrdubblat på två år. Senegal står med skägget i brevlådan - folk är hungriga nu.

När president Wade i en teveintervju helt självsäkert säger att Senegal är självförsörjande på ris är det knappast sant. Inte om man får tro FAO-experter i alla fall. Folk på gatan spottar åt påståendet. "Han ljuger!" säger de. Wades förtroende hos gemene man är inte jättehögt.

Snacket går om Wadeklanen. Hur makten koncentreras allt mer till släkt och vänner. Hur läget i Senegal alltmer liknar Elfenbenskustens före inbördeskriget. Ska Senegal snart inte kunna säga om sin egen historia att man är det kanske enda afrikanska landet där makt alltid överförts demokratiskt? Inga kupper, inga revolutioner... hur länge till?

Detta land brukar rubriceras som ett av Afrikas mest moderna och mest demokratiska. Hm. Det kanske det är. Men vad ger det för tyngd när landet ligger bland de 20 fattigaste i världen enligt FNs Human Development Index? När analfabetismen ligger på 70 procent, vilket placerar dem som nummer fem bakifrån i världen? De fyra som är sämre ligger också i Västafrika.

Det är förstås svårt att ha ett riktigt perspektiv när man själv sitter tryggt. Som vit europé är man per definition överklass och behandlas som sådan. Men det gör ont att se landet omkring sig, och stressen på gatorna. Alla desperata försäljare som försöker prångla på en den ena mer obehövliga prylen än den andra - bara för att få in några fattiga slantar till maten.

Det gör ont att se skräpet överallt. En resa ut på Senegals landsbygd är att resa längs en soptipp. Det kunde vara så fint - stränderna, savannlandskapet, baobaerna. Men där ligger sopor överallt, överallt. Det gör ont också att märka alla strömavbrott, detta eviga problem med elförsörjningen. Solen strålar stark och klar över Senegal nästan varje dag om året, men strömmen kommer från förbränning av olja. Olja som landet inte ens har själv. Var är solfångarna?

Man blir ju trots sin överklasstillvaro en liten liten del av ett land man bor i så mycket. Känner alltmer för det, inte minst för de människor som bor här som man lär känna.

Människor som när de med några dagars varsel om uppsägning i ett land med skyhög arbetslöshet står med mössan i hand och säger: Ske Guds vilja.

Vem var det som sa att religion var opium för folket?

Hur ska det sluta? En stilla undran. Innan jag sätter mig på flyget och far hem till Europa.

Åkommor, arbete, verklighet

Sista kvällen i Dakar - igen. Det har varit en varm dag, till skillnad från den senaste tidens "svalka". Varmt som i 30 grader. Svalka förut som i 22 grader ungefär. Fåglarna i trädgården kvittrar som tokiga, och nu i skymningen börjar myggen surra frenetiskt. Fast lömskt tyst, som vanligt.

Den här perioden på fyra veckor har gått fort, fast de emellanåt varit sega på grund av diverse åkommor. Själv började jag häromveckan med malariapanik - se förra inlägget - vilket ledde till inköp av Malarone. Vilket ledde till illamående, huvudvärk och besvärliga magsmärtor i de 12 dagar kuren varade. Fast det fattade jag inte förrän då. Teorier om malaria (!), magkatarr eller parasiter figurerade i våra samtal. Sen kollade jag biverkningarna på Malarone. De vanligaste är: illamående, huvudvärk och magsmärtor...

Hej och hå. När detta väl lugnat sig fick jag en besvärlig axel/nackinflammation - självklart orsakad av för mycket datorarbete - och Adam fick ryggskott. Så en del blev inte som vi tänkt oss - som sociala aktiviteter, utflykter och annat. De senaste dagarna har mest tillbringats hemma där datoraktiviteter och sittande hållts på ett minimum.

Förutom det har jag arbetat en del med mina Senegalspår. Det första, att skriva något om organisationen Tostan för Sidas tidning Omvärlden, har tagit mest tid. Tostan har gjort sig kända framför allt för sina goda resultat när det gäller att få bort kvinnlig könsstympning. Intervjuer med amerikanskan Molly Melching, som leder organisationen, har tagit tid, och därefter skrev jag på texten. Den kommer förhoppningsvis att synas i tryck i nästa nummer av Omvärlden. Det känns bra att ha blivit klar med ett jobb, även om det var utmanande nog att få med både personen Molly och organisationen Tostan i en text på 8000 tecken...

Till detta kom ett nytt spår: att kolla in och kanske skriva om ett senegalesiskt "dagis", eller snarare förskola, som drivs av en syster till den sedan 32 år i Sverige boende Lamine Dieng. Det har jag spanat på och det var kul att se hur småbarn i Senegal kan ha det på dagarna. Stora skillnader är det, men visst hittar man likheter också. Bilden visar glad lek på gården. (Otroligt svårt att placera den rätt!)

Så har jag även jobbat vidare på talibéspåret, som jag skrivit om tidigare. Förut har jag samlat in en massa grundfakta genom intervjuer med Tostanfolk - de jobbar också med talibéfrågan - och ett fältbesök i staden Thiès i december.

Den här gången gav jag mig ut på gatorna i vårt närområde tillsammans med vår husvakt Ousmane. Talibépojkarna talar nämligen sällan franska, utan i stället wolof eller ännu troligare pular/peule - det språk som Ousmanes folkgrupp talar. Så Ousmane ställde upp som tolk.

Det skedde igår. Vi drog ner till Ngor, en av stadsdelarna i närheten, där Shellmacken ligger. Där brukar det flockas många talibéer. De rör sig oftast i grupp.

Det gjorde det inte igår. Men snart nog spanade vi in en ensam pojke - de är så lätta att känna igen, talibéerna, för de har alltid röda burkar som de samlar pengar och mat i. Honom bekantade sig Ousmane med, och han tog oss till den kompis han hade i närheten.

De här pojkarna var mycket "bra" exempel på det här systemet när det är som värst. Bobacar och Hamadouh hette de, 11 respektive 10 år, från Casamance (södra delen av Senegal, vilket är långt härifrån) och Guinea.

De hade inget emot att prata med mig, även efter att Ousmane förklarat vad jag jobbar med och att jag kanske ska ha med något i radio eller i en tidning i Sverige om dem. De ställde upp på inspelning. Fast de undrade också om de kunde få följa med mig "là-bas" (ditbort) för att se om det är trevligt där... Då var det viktigt att snabbt förtydliga att det kunde jag inte hjälpa dem med. Att jag bara kan berätta för svenskarna om hur en del barn har det i Senegal, och att jag skulle köpa dem något att äta efteråt. Det var okej det med. Jag skulle också få ta kort.

De var ganska försynta och tystlåtna. I flera minuter kunde vi stå och prata via Ousmane, utan att bli störda. De berättade att sedan i fredags bodde de helt på gatan, eftersom deras marabout (Koranskoleledaren och ansvarig för deras utbildning och välbefinnande) hade låst daaran (koranskola och hem) och åkt sin väg. Alla pojkarna var helt lämnade vind för våg.

Sedan dess hade de sovit på gatan. Stora killar hade kommit och slagit dem, och gjort med dem "som man gör med kvinnor". De var mycket trötta och visste inte riktigt vart de skulle ta vägen.
Snart nog var det någon som tyckte att vi varit i fred för länge. En man i trettioårsåldern, som från andra sidan gatan sett mig stå och spela in samtalet med pojkarna, kom fram och var mycket uppfordrande. Visste jag möjligen inte att det var förbjudet att prata med de här pojkarna? Att man alltid måste tala med deras marabout och få tillstånd?

Jag frågade så självsäkert men ändå halvartigt som möjligt om hur det kunde komma sig att just han frågade efter tillstånd, var han möjligen polis? Och varför får man inte prata med barnen? Jag bedyrade att jag fått deras tillstånd och att det räckte för mig.

Mannen blev mycket upprörd. Han drog långa haranger om hur vi "toubabes" (vitingar) kommer hit och lägger oss i deras religion. Jag förstod inte allt han sade i detalj, men att han inte kunde fördra att jag pratade med talibéerna, än mindre spelade in, framstod tydligt. Han ansåg också att han hade rätt att ha en åsikt om vem dessa pojkar pratade med, eftersom de var hans grannar.

Jag såg på pojkarnas ögon att han inte talade sanning, men också att han var för skrämmande för att de skulle våga protestera.

Skymningen föll snabbt i denna stund och jag såg min chans att plåta pojkarna flaxa iväg. Att ta upp en digital systemkamera med teleobjektiv i det ögonblicket kändes lite väl provokativt. Även om jag hade Ousmane med mig - och han blev också illa berörd och stressad av den aggressive typen - ville jag inte pressa i onödan.

Till sist gav han sig. Pojkarna hade nu fått sällskap av ett grabbgäng från den närbelägna byn. Vi drog iväg tillbaka till Shellmacken där affärer och fruktstånd finns, för att köpa något att äta. Grabbgänget hängde på, det var lagom kul. De låtsades vara talibéernas kompisar, men visade sig framför allt vara ohängda bråkstakar. Våra två skyddslingar fick en påse med frukt och sedan pengar till bussen "hem" till det område där de tre dagar tidigare övergetts av sin marabout. Undrar om jag någonsin får se dem igen. Ousmane trodde de ville komma undan grabbgänget omkring sig för att få ha frukten i fred.

Man tänker. Hur kan jag hjälpa dem? Hur kan någon hjälpa dem? Även om jag skulle ordna pengar till en flygbiljett tillbaka till Guinea för tioårige Hamadouh - haltandes på dåligt ben och med en tjock pinne till stöd, och som vill hem till sin familj - så finns det ju inget att komma hem till. Hans föräldrar har lämnat bort honom för att de är så fattiga att maten inte räcker. De kan inte ta hand om honom. Och så finns det kvar några hundratusen andra pojkar i Dakar och Thiès som också vill komma hem.

Det är så hopplöst. Det finns så många. Och fattigdomen, som är grundorsaken till det här, den finns ju där för oöverskådlig framtid.

I natt åker jag hem till Sverige.

Malariastress

Det har gått nästan två månader sedan mitt förra inlägg, vilket beror på att den så kallade julperioden spenderades i Sverige. Den här bloggen är att betrakta som en slags resedagbok från Senegal. Nu är jag åter i Dakar och börjar med att rapportera att "alla mår bra". (Förra gången skrev jag ju om oron för pojken som fått en hästspark i huvudet - men han klarade sig utan men och det är nu historia.)

Två av våra husvakter fick som julklapp av Adam att få ett startbidrag till körkort. Mycket uppskattat! Både Ousmane och Raphael har nu klarat teorin och den förre ska snart ta själva kortet. Raphael behöver övningsköra en del först. Det är användbart, minst sagt, att kunna och ha tillåtelse att köra bil även om kanske själva bilinköpet inte är enkelt överkomligt.

Hemma i Sverige pratar vi inte helt sällan om de konstiga, varma vintrarna, som bekant. Även här pratar man nu om det konstiga vädret. Fast ordet för vinter som sådan finns inte i normalvokabulären och är inte ett för alla känt begrepp. En del ser faktiskt rätt förvirrade ut när man börjar använda årstidsord.

Men det är den kalla säsongen. Eller ska man kanske hellre säga: den mindre varma? Temperaturen har legat stadigt mellan 25 och 29 senaste veckan, till skillnad från 38-40 i oktober. Men även detta relativt kalla är varmare än vanligt, säger folk.

Och det är myggigt! Myggigare än vanligt. Vi är några i utlänningskretsen som drabbats av lättare malariapanik av det skälet. Den här gången hade jag valt att strunta i malariaprofylaxet Malarone, eftersom man inte bör äta det alltför långa tider på grund av den belastning på kroppens inre organ det innnebär. Jag tänkte att får jag malaria så låter jag mig behandlas. Risken verkade inte heller så stor: de flesta myggor bär trots allt inte på det.

Men nu gav jag mig och gick till apoteket. Detta efter att ha fått X antal myggstick under veckan här, och tillsammans med alla andra noterat den ovanligt stora mängden myggor överallt. Trots allt vore det ju sådär lagom kul att få sjukan i fråga.

Det är myggnät för fönstren och man stänger ordentligt om kvällen, men det räcker inte. Mygg mygg mygg. Ute som inne. Hur kom de in? Man börjar noja. De är små och nästan ljudlösa, och man känner inte att man blivit stucken förrän det börjar klia. Så när jag fick höra om flera malariainsjuknanden i bekantskapskretsen tänkte jag om. Man får en ny syn på myggbett när man är i malariaområde... Visst är de svenska om sommaren för jävliga, men vad gör de mer än att klia så man blir knäpp? Här handlar det om liv och hälsa på riktigt.

Detta privilegium - både att ha råd att köpa Malarone och att kunna få behandling vid insjuknande - är dock knappast något som gemene man här har tillgång till. Återkommande hör man från de afrikaner man träffar att någon blivit sjuk i "le palu", kortfranska för le paludisme - malaria. Alla tar det på stort allvar. Inte för inte är malaria vid sidan av aids och tbc en av de tre "major killers" i världen. Miljoner avlider av det varje år, framför allt i Afrika.

En del känner det som snudd på en politisk handling att ta samma risk som de fattiga och låta bli profylaktisk medicinering av det skälet. Själv känner jag det som poänglöst. Ingen annan mår väl bättre om jag mår dåligt? Så, Malarone it is - igen.

Men det betyder ju inte att man rycker på axlarna åt det otroligt onödiga lidande så många utsätts för av denna vidriga parasit. I väntan på ett genombrott på vaccinforskningsfronten kunde med egentligen ganska enkla medel, som myggnät för fönster och över sängar, ett stort antal människor, inte minst barn, slippa skiten. Och överleva. "Myggmedel till folket" vore därmed ett slagord inte ett dugg på skoj.

Men långtifrån tillräckliga resurser satsas förstås, som vanligt, på detta.

Man frågar sig, likt femåringen som för första gången storögt iakttar skillnaderna mellan människor och lidandet i världen: Varför är det på detta viset? Egentligen?

Livet som vi lever här

Snart har två veckors extraportion Senegalvistelse löpt ut. Som jag skrev i förra inlägget har jag ägnat en del tid åt att sätta mig in i talbiéproblemet. Det håller jag fortfarande på med - idag har jag intervjuat en marabout, alltså en muslimsk ledare, som är engagerad i arbetet för att avskaffa barntiggeriverksamheten de har här.

Han var klok och vänlig, rak och humoristisk. Svarade emellanåt med skratt på mina frågor om hur islam funkar. Till exempel när jag frågade om hur islam ser på familjeplanering och att använda preventivmedel.

- Islam säger att man SKA det! log han och såg tvärsäker ut. Till och med Profeten själv lär ha sagt att det ska man. För annars föds för många barn som inte får tillräckligt med mat och blir små och "faibles", klena.

- Så då är det olikt till exempel hur katolikerna ser på sådant? frågade jag. Han log igen.

- Det är många saker vi och katolikerna tycker olika om, och det här är en av dem.

På måndag ska jag intervjua en dam på ett departement: Ministère de la Famille et de l'Entreprenariat Féminin, samt eventuellt en person på Unicef.


Vardag i Mamelles (vår förort vid fyren)

Min tillvaro här är bekväm och behaglig. På morgnarna går jag oftast upp med Adam, som ska till Ericssonkontoret, som ligger fem minuters bilfärd bort. Dit kör jag honom och återvänder till huset. Här huserar inte bara jag, som fått acceptera att jag är en Madame med allt vad det innebär, utan för tillfället även Adams mamma Karin.

Vi två har sida vid sida ömsom arbetat vid varsin dator, suttit och pratat, åkt och handlat, diskuterat hushållsgöromål med vakterna eller med husets hemhjälp, Aysata. Vill man, kan man mycket väl göra avbrott för ett pass på träningscykeln framför någon nyhetssändning på teven inne i det luftkonditionerade vardagsrummet, för att sedan ta en liten vilopaus vid och i den lilla poolen.

Huset är stort nog för alla att finnas i och göra sitt i. Och vi är ju bevars inte överdrivet många som delar på 300 kvadrat hus eller vad det är...

Eftersom jag numera vant rattar cittran på gatorna i både närområdet och nere i city, har denna möjlighet att få ha den om dagarna gett mer frihet. Både för mig och för Karin, som inte själv vill köra.

Människorna hos oss

Det finns tre husvakter här som alternerar i skift - det är något Ericsson kräver att deras anställda har, i säkerhetssyfte. Så det är inte mycket att orda om. Dessa tre heter Ousmane, Raphael och Babacar. Ousmane är dessutom lite trädgårdsmästare, och har det som en extraanställning.

Killarna jobbar antingen tolv timmar natt, fyra nätter i sträck, eller tolv timmar dag, fyra dagar i sträck. Sju till sju. Sen har de ledigt fyra dagar. I tur och ordning.

Ousmane var den som vaktade huset under de månader i vintras/våras det stod tomt. Och han är en kärleksfull vårdare av både plantor och djur, så när Ericsson hyrde huset åt Adam blev han anställd av den firma som håller i vakteri med mera av Ericssonanställdas hus. Det var han mycket nöjd med.

Trädgården här är nämligen väldigt fin, och ovanligt stor. Här finns grapefrukt, mandariner, bananer, kokos, dadlar, mango... och en massa fin bougainvilla som klänger över muren mot gatan. Färsk grapefruktjuice till frukost varje dag börjar kännas helt normalt.

De här tre vaktkillarna, som alla är mellan 30 och 40, är trevliga allihop. Så det blir en del av vardagen att ha med dem att göra. Inte bara instruera, fråga och peka när det gäller skötsel av saker och ting eller rutiner. Utan även småprata om läget, vädret, familjen med mera. Man lär sig lite om landet och kulturen här av det.

Till dessa tre har vi en "bonne" - en hemhjälp. Det blev på prov Ousmanes fru, Aysata. Hon kommer tre dagar i veckan med sin baby på ryggen och diskar, städar, hänger tvätt, stryker. Hon säger inte så mycket - och det är inte bara för att hon inte pratar franska - men är rar och man lär känna varandra alltefter. Hon har inte tidigare erfarenhet av hemhjälpsarbete, så det har säkert varit en stor grej för henne. Men en svårighet är faktiskt detta att hon inte pratar franska, så hennes man behövs för att översätta ibland, för de enklaste grejer kan vara svåra att kommunicera. Liksom behövs han för att passa babyn när hon ska jobba...

Det är väl inte världens smidigaste situation. Men man fäster sig ju vid folk och lär känna dem. Just nu har dessutom denna familj - som har fler barn än denna lilla baby - stor oro för sin mellanson, åttaåringen: Han fick en spark i huvudet av en häst häromdagen och blödde ur ett jättesår i pannan (fick vi höra, sen träffade vi honom när han var omplåstrad). Det verkade lugnt i ett par dagar, men nu har pojken insjuknat och förts till sjukhus. Han sägs vara svullen och febrig, kan inte se ens, och hans föräldrar är naturligt nog väldigt oroliga.

På måndag ska han röntgas, för att se om han fått någon skallskada. Man får väl hoppas att det i sig att de väntar till måndag tyder på att de inte tror det är jätteallvarligt på sjukhuset. Fast man undrar ju. Varför röntgar de inte meddetsamma? Usch. Nu avvaktar vi och håller tummarna. Kanske får vi gå in med någon slags hjälp, som pengar till läkarvård eller mediciner.

Socialt liv i Dakar

Lite social med expats får man också lov att vara. Och inte mig emot, de är trevliga, och det känns bra att ha olika nätverk omkring sig. Så var vi till exempel igår på glögg och julbord - typ - hemma hos en ambassadsekreterare (som jobbar på svenska ambassaden, alltså). Det var en upplevelse jag inte ville missa. Alltså, glögg har man ju druckit förr, ätit Jansson och köttbullar likaså, och kan mycket väl bli trött på det redan andra advent.

Men dricka glögg och äta Jansson i Dakar, det var ändå första gången. Så det var kul i sig, och en trevlig tillställning med både svenskar och andra. Både glögg och Jansson med mera smakade dessutom alldeles utmärkt. Tack Sara!

Nu är det en helg kvar, och sen återfärd via Paris natten till tisdag. Återkommer till Stockholm tisdag kväll om allt går som det ska. Till det där uschliga mörkret. Hoppas det inte längre är 6 plus och regn då - ska det va ska det va vitt, tack.

Träffa mina barn längtar jag förstås efter, alldeles oavsett vilket väder vi får stå ut med... Och så har mina barns far 50-årsdag, att uppmärksamma, och så kommer ju den där gamla vanliga julen. På gott och ont.

Eftersom jag redan acklimatiserat mig och känner att det jag har här är en ny slags vardag, kan det ibland vara lite svårt att känna inspiration att skriva här. Man vill helst ha något särskilt att säga. Nu blev det väl lite småpratigt mest. Men en veckorapport kan väl kanske också ha sitt existensberättigande?

På återhörande här alltså. Fast kanske inte förrän långt efter jul. För övrigt vill jag säga till er som kommenterar att jag tycker det är jättekul och blir glad! Fortsätt hemskt gärna med det, då vet man ju att nån läser. God jul!