I väntan på den afrikanska pånyttfödelsen

Högt uppspända afrikanska ambitioner reser sig mot skyn och rör sig västerut i Dakar. Senegal firar 50 år av självständighet och den 51 meter höga bronsstatyn på Dakars andra högsta kulle - mannen, kvinnan och barnet i brons - väntar på invigning med anledning av det. Men åsikterna är gravt tudelade när det gäller satsningen, i folkmun kallad presidentens staty.

President Abdolaye Wade hade en dröm och nu är den synlig. Oundvikligen i blickfånget. Folk rasar - eller hejar.

"Sovjetiskt!" fräste en senegalesisk man på en bjudning häromsistens när frågan kom upp. Och visst har den en air av just sovjetiskhet, detta nordkoreanska förverkligande av den senegalesiska presidentens idé.

Folk diskuterar:

Har kostnaden varit rimlig? Hur kan presidenten kräva 35 procent av kommande entréintäkter till egen ficka? Tillåter Koranen halvnakna kvinnor ovan en muslimsk begravningsplats? Är den estetisk? Är den afrikansk? Genusmedveten?

Hur stämmer drömmen med verkligheten och möjligheterna?

Statyanhängare respektive motståndare grupperar sig nog ungefär som Wadeanhängare respektive -motståndare... Gillar man presidenten försvarar man statyn, och tvärtom. Wade har många kritiker, och de verkar bli allt fler i takt med hans allt fler märkliga uttalanden, ogrundade löften och missar.

President Wade beskriver sin statyidé i sin bok "Un destin pour l'Afrique" (ung. Afrikas framtid) redan 1989, det vill säga elva år innan han blev president. Vilket skulle motivera personlig upphovsrätt och intäkter...

Sedan påbörjades arbetet med statyn under Wades första presidentperiod, 2003.

Och ambitionerna med monumentet är lika enorma som statyn själv. Den är högre än Frihetsgudinnan i USA, och nu världens största skapelse i brons. Men framför allt ska den uttrycka hur den afrikanska kontinentens folk genom en framåtrörelse tar sin rättmätiga plats bland jordens alla folk.

De står på Afrikas västligaste udde och rör sig västerut. Detta skulle då illustrera hur Väst och Afrika möts - och inte den stora massfolkvandringen från Afrikas många sargade, fattiga, beroende och underutvecklade länder till just Väst...

En from förhoppning kanske och ett önskat framtidsscenario. När pirogerna slutar lämna Västafrikas kuster för en potentiellt dödlig resa över havet till Europas sydligaste utpost Kanarieöarna kanske man kan våga börja hoppas - men då behöver nog folk ha bättre skäl att stanna än den ogenomträngliga visummuren runt Fort Europa.

Man undrar därför: Hur stolt och rakt står Afrika om man ska läsa denna tolkning av kontinentens framtid? Och av kontinentens kvinnor?

Senegal är alldeles tydligt ett manssamhälle, det märks på en rad olika sätt. Men ändå känns bilden av den afrikanska kvinna som tecknas i och med detta monument så otroligt felaktig. Senegalesiskorna må komma i andra ledet när det gäller rättigheter och svängrum här - men de är ofta stolta, vackra, rakryggade och välklädda.

De klär sig inte så som kvinnan i statyn, och de hänger inte - inte synligt i alla fall - i en mans arm. De rör sig alldeles utmärkt på egen hand.

Det är därför så synd att behöva drabbas av denna gigantiska och snedvridna bild av afrikaner, inte minst av den afrikanska kvinnan. För den här statyn kommer man inte undan.

Men när festligheterna kring 50-årsfirandet går igång den 3 april är det kanske ändå inte osannolikt att Senegal sluter upp bakom sin president - och detta monument. Behovet här av framtidshopp och sammanhållning är också monumentalt.