En sjunkande skuta?

Folk säger så omkring mig. När Senegal förlorade en landskamp mot Gambia häromsistens blev det upplopp - den vanliga däckbränningen när folk är arga. Gator stängdes av på grund av folks raseri. Var det fotbollsförlusten i sig som framkallade detta?

Jag vet inte tillräckligt själv för att kunna säga nej helt bestämt, men det verkar ju osannolikt. Enligt FNs nyhetsbyrå IRIN News tillhör Västafrika nu en av de värsta hungerhärdarna i världen. Själv har jag gjort reportage om den stress vanliga senegaleser här i Dakar känner över de galopperande rispriserna. Riset är stommen i födan för den urbane västafrikanen, och Senegal är ett i jämförelse med grannländerna högt urbaniserat land.

Jag lärde mig då ett och annat om ris. Till exempel att Senegal gjort sig enormt beroende av importerat, så kallat parfymerat, ris från Asien. Och det vet vi ju vad som hänt med priset på det riset. Fyrdubblat på två år. Senegal står med skägget i brevlådan - folk är hungriga nu.

När president Wade i en teveintervju helt självsäkert säger att Senegal är självförsörjande på ris är det knappast sant. Inte om man får tro FAO-experter i alla fall. Folk på gatan spottar åt påståendet. "Han ljuger!" säger de. Wades förtroende hos gemene man är inte jättehögt.

Snacket går om Wadeklanen. Hur makten koncentreras allt mer till släkt och vänner. Hur läget i Senegal alltmer liknar Elfenbenskustens före inbördeskriget. Ska Senegal snart inte kunna säga om sin egen historia att man är det kanske enda afrikanska landet där makt alltid överförts demokratiskt? Inga kupper, inga revolutioner... hur länge till?

Detta land brukar rubriceras som ett av Afrikas mest moderna och mest demokratiska. Hm. Det kanske det är. Men vad ger det för tyngd när landet ligger bland de 20 fattigaste i världen enligt FNs Human Development Index? När analfabetismen ligger på 70 procent, vilket placerar dem som nummer fem bakifrån i världen? De fyra som är sämre ligger också i Västafrika.

Det är förstås svårt att ha ett riktigt perspektiv när man själv sitter tryggt. Som vit europé är man per definition överklass och behandlas som sådan. Men det gör ont att se landet omkring sig, och stressen på gatorna. Alla desperata försäljare som försöker prångla på en den ena mer obehövliga prylen än den andra - bara för att få in några fattiga slantar till maten.

Det gör ont att se skräpet överallt. En resa ut på Senegals landsbygd är att resa längs en soptipp. Det kunde vara så fint - stränderna, savannlandskapet, baobaerna. Men där ligger sopor överallt, överallt. Det gör ont också att märka alla strömavbrott, detta eviga problem med elförsörjningen. Solen strålar stark och klar över Senegal nästan varje dag om året, men strömmen kommer från förbränning av olja. Olja som landet inte ens har själv. Var är solfångarna?

Man blir ju trots sin överklasstillvaro en liten liten del av ett land man bor i så mycket. Känner alltmer för det, inte minst för de människor som bor här som man lär känna.

Människor som när de med några dagars varsel om uppsägning i ett land med skyhög arbetslöshet står med mössan i hand och säger: Ske Guds vilja.

Vem var det som sa att religion var opium för folket?

Hur ska det sluta? En stilla undran. Innan jag sätter mig på flyget och far hem till Europa.