Åkommor, arbete, verklighet

Sista kvällen i Dakar - igen. Det har varit en varm dag, till skillnad från den senaste tidens "svalka". Varmt som i 30 grader. Svalka förut som i 22 grader ungefär. Fåglarna i trädgården kvittrar som tokiga, och nu i skymningen börjar myggen surra frenetiskt. Fast lömskt tyst, som vanligt.

Den här perioden på fyra veckor har gått fort, fast de emellanåt varit sega på grund av diverse åkommor. Själv började jag häromveckan med malariapanik - se förra inlägget - vilket ledde till inköp av Malarone. Vilket ledde till illamående, huvudvärk och besvärliga magsmärtor i de 12 dagar kuren varade. Fast det fattade jag inte förrän då. Teorier om malaria (!), magkatarr eller parasiter figurerade i våra samtal. Sen kollade jag biverkningarna på Malarone. De vanligaste är: illamående, huvudvärk och magsmärtor...

Hej och hå. När detta väl lugnat sig fick jag en besvärlig axel/nackinflammation - självklart orsakad av för mycket datorarbete - och Adam fick ryggskott. Så en del blev inte som vi tänkt oss - som sociala aktiviteter, utflykter och annat. De senaste dagarna har mest tillbringats hemma där datoraktiviteter och sittande hållts på ett minimum.

Förutom det har jag arbetat en del med mina Senegalspår. Det första, att skriva något om organisationen Tostan för Sidas tidning Omvärlden, har tagit mest tid. Tostan har gjort sig kända framför allt för sina goda resultat när det gäller att få bort kvinnlig könsstympning. Intervjuer med amerikanskan Molly Melching, som leder organisationen, har tagit tid, och därefter skrev jag på texten. Den kommer förhoppningsvis att synas i tryck i nästa nummer av Omvärlden. Det känns bra att ha blivit klar med ett jobb, även om det var utmanande nog att få med både personen Molly och organisationen Tostan i en text på 8000 tecken...

Till detta kom ett nytt spår: att kolla in och kanske skriva om ett senegalesiskt "dagis", eller snarare förskola, som drivs av en syster till den sedan 32 år i Sverige boende Lamine Dieng. Det har jag spanat på och det var kul att se hur småbarn i Senegal kan ha det på dagarna. Stora skillnader är det, men visst hittar man likheter också. Bilden visar glad lek på gården. (Otroligt svårt att placera den rätt!)

Så har jag även jobbat vidare på talibéspåret, som jag skrivit om tidigare. Förut har jag samlat in en massa grundfakta genom intervjuer med Tostanfolk - de jobbar också med talibéfrågan - och ett fältbesök i staden Thiès i december.

Den här gången gav jag mig ut på gatorna i vårt närområde tillsammans med vår husvakt Ousmane. Talibépojkarna talar nämligen sällan franska, utan i stället wolof eller ännu troligare pular/peule - det språk som Ousmanes folkgrupp talar. Så Ousmane ställde upp som tolk.

Det skedde igår. Vi drog ner till Ngor, en av stadsdelarna i närheten, där Shellmacken ligger. Där brukar det flockas många talibéer. De rör sig oftast i grupp.

Det gjorde det inte igår. Men snart nog spanade vi in en ensam pojke - de är så lätta att känna igen, talibéerna, för de har alltid röda burkar som de samlar pengar och mat i. Honom bekantade sig Ousmane med, och han tog oss till den kompis han hade i närheten.

De här pojkarna var mycket "bra" exempel på det här systemet när det är som värst. Bobacar och Hamadouh hette de, 11 respektive 10 år, från Casamance (södra delen av Senegal, vilket är långt härifrån) och Guinea.

De hade inget emot att prata med mig, även efter att Ousmane förklarat vad jag jobbar med och att jag kanske ska ha med något i radio eller i en tidning i Sverige om dem. De ställde upp på inspelning. Fast de undrade också om de kunde få följa med mig "là-bas" (ditbort) för att se om det är trevligt där... Då var det viktigt att snabbt förtydliga att det kunde jag inte hjälpa dem med. Att jag bara kan berätta för svenskarna om hur en del barn har det i Senegal, och att jag skulle köpa dem något att äta efteråt. Det var okej det med. Jag skulle också få ta kort.

De var ganska försynta och tystlåtna. I flera minuter kunde vi stå och prata via Ousmane, utan att bli störda. De berättade att sedan i fredags bodde de helt på gatan, eftersom deras marabout (Koranskoleledaren och ansvarig för deras utbildning och välbefinnande) hade låst daaran (koranskola och hem) och åkt sin väg. Alla pojkarna var helt lämnade vind för våg.

Sedan dess hade de sovit på gatan. Stora killar hade kommit och slagit dem, och gjort med dem "som man gör med kvinnor". De var mycket trötta och visste inte riktigt vart de skulle ta vägen.
Snart nog var det någon som tyckte att vi varit i fred för länge. En man i trettioårsåldern, som från andra sidan gatan sett mig stå och spela in samtalet med pojkarna, kom fram och var mycket uppfordrande. Visste jag möjligen inte att det var förbjudet att prata med de här pojkarna? Att man alltid måste tala med deras marabout och få tillstånd?

Jag frågade så självsäkert men ändå halvartigt som möjligt om hur det kunde komma sig att just han frågade efter tillstånd, var han möjligen polis? Och varför får man inte prata med barnen? Jag bedyrade att jag fått deras tillstånd och att det räckte för mig.

Mannen blev mycket upprörd. Han drog långa haranger om hur vi "toubabes" (vitingar) kommer hit och lägger oss i deras religion. Jag förstod inte allt han sade i detalj, men att han inte kunde fördra att jag pratade med talibéerna, än mindre spelade in, framstod tydligt. Han ansåg också att han hade rätt att ha en åsikt om vem dessa pojkar pratade med, eftersom de var hans grannar.

Jag såg på pojkarnas ögon att han inte talade sanning, men också att han var för skrämmande för att de skulle våga protestera.

Skymningen föll snabbt i denna stund och jag såg min chans att plåta pojkarna flaxa iväg. Att ta upp en digital systemkamera med teleobjektiv i det ögonblicket kändes lite väl provokativt. Även om jag hade Ousmane med mig - och han blev också illa berörd och stressad av den aggressive typen - ville jag inte pressa i onödan.

Till sist gav han sig. Pojkarna hade nu fått sällskap av ett grabbgäng från den närbelägna byn. Vi drog iväg tillbaka till Shellmacken där affärer och fruktstånd finns, för att köpa något att äta. Grabbgänget hängde på, det var lagom kul. De låtsades vara talibéernas kompisar, men visade sig framför allt vara ohängda bråkstakar. Våra två skyddslingar fick en påse med frukt och sedan pengar till bussen "hem" till det område där de tre dagar tidigare övergetts av sin marabout. Undrar om jag någonsin får se dem igen. Ousmane trodde de ville komma undan grabbgänget omkring sig för att få ha frukten i fred.

Man tänker. Hur kan jag hjälpa dem? Hur kan någon hjälpa dem? Även om jag skulle ordna pengar till en flygbiljett tillbaka till Guinea för tioårige Hamadouh - haltandes på dåligt ben och med en tjock pinne till stöd, och som vill hem till sin familj - så finns det ju inget att komma hem till. Hans föräldrar har lämnat bort honom för att de är så fattiga att maten inte räcker. De kan inte ta hand om honom. Och så finns det kvar några hundratusen andra pojkar i Dakar och Thiès som också vill komma hem.

Det är så hopplöst. Det finns så många. Och fattigdomen, som är grundorsaken till det här, den finns ju där för oöverskådlig framtid.

I natt åker jag hem till Sverige.