Malariastress

Det har gått nästan två månader sedan mitt förra inlägg, vilket beror på att den så kallade julperioden spenderades i Sverige. Den här bloggen är att betrakta som en slags resedagbok från Senegal. Nu är jag åter i Dakar och börjar med att rapportera att "alla mår bra". (Förra gången skrev jag ju om oron för pojken som fått en hästspark i huvudet - men han klarade sig utan men och det är nu historia.)

Två av våra husvakter fick som julklapp av Adam att få ett startbidrag till körkort. Mycket uppskattat! Både Ousmane och Raphael har nu klarat teorin och den förre ska snart ta själva kortet. Raphael behöver övningsköra en del först. Det är användbart, minst sagt, att kunna och ha tillåtelse att köra bil även om kanske själva bilinköpet inte är enkelt överkomligt.

Hemma i Sverige pratar vi inte helt sällan om de konstiga, varma vintrarna, som bekant. Även här pratar man nu om det konstiga vädret. Fast ordet för vinter som sådan finns inte i normalvokabulären och är inte ett för alla känt begrepp. En del ser faktiskt rätt förvirrade ut när man börjar använda årstidsord.

Men det är den kalla säsongen. Eller ska man kanske hellre säga: den mindre varma? Temperaturen har legat stadigt mellan 25 och 29 senaste veckan, till skillnad från 38-40 i oktober. Men även detta relativt kalla är varmare än vanligt, säger folk.

Och det är myggigt! Myggigare än vanligt. Vi är några i utlänningskretsen som drabbats av lättare malariapanik av det skälet. Den här gången hade jag valt att strunta i malariaprofylaxet Malarone, eftersom man inte bör äta det alltför långa tider på grund av den belastning på kroppens inre organ det innnebär. Jag tänkte att får jag malaria så låter jag mig behandlas. Risken verkade inte heller så stor: de flesta myggor bär trots allt inte på det.

Men nu gav jag mig och gick till apoteket. Detta efter att ha fått X antal myggstick under veckan här, och tillsammans med alla andra noterat den ovanligt stora mängden myggor överallt. Trots allt vore det ju sådär lagom kul att få sjukan i fråga.

Det är myggnät för fönstren och man stänger ordentligt om kvällen, men det räcker inte. Mygg mygg mygg. Ute som inne. Hur kom de in? Man börjar noja. De är små och nästan ljudlösa, och man känner inte att man blivit stucken förrän det börjar klia. Så när jag fick höra om flera malariainsjuknanden i bekantskapskretsen tänkte jag om. Man får en ny syn på myggbett när man är i malariaområde... Visst är de svenska om sommaren för jävliga, men vad gör de mer än att klia så man blir knäpp? Här handlar det om liv och hälsa på riktigt.

Detta privilegium - både att ha råd att köpa Malarone och att kunna få behandling vid insjuknande - är dock knappast något som gemene man här har tillgång till. Återkommande hör man från de afrikaner man träffar att någon blivit sjuk i "le palu", kortfranska för le paludisme - malaria. Alla tar det på stort allvar. Inte för inte är malaria vid sidan av aids och tbc en av de tre "major killers" i världen. Miljoner avlider av det varje år, framför allt i Afrika.

En del känner det som snudd på en politisk handling att ta samma risk som de fattiga och låta bli profylaktisk medicinering av det skälet. Själv känner jag det som poänglöst. Ingen annan mår väl bättre om jag mår dåligt? Så, Malarone it is - igen.

Men det betyder ju inte att man rycker på axlarna åt det otroligt onödiga lidande så många utsätts för av denna vidriga parasit. I väntan på ett genombrott på vaccinforskningsfronten kunde med egentligen ganska enkla medel, som myggnät för fönster och över sängar, ett stort antal människor, inte minst barn, slippa skiten. Och överleva. "Myggmedel till folket" vore därmed ett slagord inte ett dugg på skoj.

Men långtifrån tillräckliga resurser satsas förstås, som vanligt, på detta.

Man frågar sig, likt femåringen som för första gången storögt iakttar skillnaderna mellan människor och lidandet i världen: Varför är det på detta viset? Egentligen?